2004-12-01

Anteckning om Rembrandt

Anteckning om Rembrandt

Det är i dunklet, den mörka fonden, i vilken elementen knappt går att urskilja som vi hittar både början till linjens upplösning och det sätt på vilket den opererar. Inte ens de två blickar som riktar sig ut ur verket och söker sig ut mot betraktarens rum kan leda intresset bort från tanken om vad som kan döljas och dväljas i fondens mörker.

Ursprungligen publicerad i SITE 12.2004.

Rembrandt, Dr Tulps anatomilektion (1632).


Det plastiska och konturerande seendet isolerar tingen; för det måleriskt seende ögat sluter de sig samman. Heinrich Wölfflin, Konsthistoriska grundbegrepp.

Som Wölfflin visar organiseras den barocka världen enligt två vektorer, nedsjunkandet och en uppåtriktad strävan. Gilles Deleuze, Vecket. Leibniz och Barocken.

Något viktigt har hänt: samtidigt som ögat känner igen objektet, så känner det igen målningen såsom målning. Jean Genet, “Resterna av en Rembrandt som rivits i små regelbundna fyrkanter och kastats i toaletten”.

I Rembrandt Harmenszoon van Rijns (1606–1669) Dr. Tulps anatomilektion från 1632 kan vi följa en linje i upplösning. Dr. Tulp, sju av hans adepter och Adrian Klints döda kropp utgör verkets centrum. Från kadavrets högra öra löper under dess synliga öga en vågformad skugga vidare över näsryggen. Vi förstår att dess ursprung är den framåtböjde Jacob Janz de Witts högra axel. Skuggan avgränsas av en klart definierad linje mot likets kritvita hy. I bakgrundens dunkel skymtar arkitektoniska element – knippepelare och gotiskt uppåtsträvande valv – som leder tanken mot kyrkorum. Anatomiska skådespel gavs inte sällan i kapell i vilka amfiteaterliknande trästrukturer inhysts. Den gryende “moderna” vetenskapen firar sin triumf eller med Dr Tulps ord “destillerar sanning från skugga”, i trons boning. Den uppåtsträvande anden i knippepelarna förenas med nedstigandet i det världsliga köttet manifesterat av Klints lik.

“En tavla av Rembrandt stannar inte bara den tid som får subjektet att rinna ut i framtiden, utan skickar tillbaks den till de tidigaste epokerna. Med denna operation hänvisar Rembrandt till det högtidliga.” (Genet)

Det är i dunklet, den mörka fonden, i vilken elementen knappt går att urskilja som vi hittar både början till linjens upplösning och det sätt på vilket den opererar. Inte ens de två blickar som riktar sig ut ur verket och söker sig ut mot betraktarens rum kan leda intresset bort från tanken om vad som kan döljas och dväljas i fondens mörker.

"Kanske kan vi tillåta oss att tänka den som en sammanstrålning av ett ljus utan källa och ett mörker utan slut. Rembrandt reser aldrig till Italien, men låter likväl blicken vandra mot söderns konst."

“Barocken”, konstaterar Gilles Deleuze “hänger intimt samman med en ny ordning av ljus och skugga.” Hur ska vi förstå denna ljusets och skuggans nyordning? Deleuze beskriver den som “det klaras och dunklas oskiljaktighet, utsuddandet av konturen, kort sagt motsatsen till Descartes som förblev en renässansmänniska, både vad gäller ljusets fysik och idéns logik.” Kanske kan vi tillåta oss att tänka den som en sammanstrålning av ett ljus utan källa och ett mörker utan slut. Rembrandt reser aldrig till Italien, men låter likväl blicken vandra mot söderns konst. Alois Riegl har förklarat hur konstnären när han 1632, alltså samma år som han målar Dr. Tulps anatomilektion, anländer till Amsterdam från Leiden, inte söker upp de mest framstående porträttmålarna utan istället Pieter Lastman “som”, skriver Riegl, “hade varit i Italien.” Det är som om Rembrandt hämtar sin klärobskyr i syd för att sen låta dess kontur lösas upp i det som kommer att bli till rumslig skugga, en skugga vars ljus och mörker saknar ett tydligt ursprung.

Simeon i templet, 1669. Bild: Wikimedia Commons.

Inom ramen för det verk i vilket vi kan följa skuggans sönderfall speglas också övergången från det linjära till det måleriska. 1662 svär Rembrandt trohetseden mot sina landsmän Bataverna. 1669, med Simeon i templet, är linjens desintegration fullkomnad. Under loppet av en mansålder har, som Jean Genet berättat, något viktigt hänt. Det isolerade tinget har slutit sig samman, ögat som känner igen objektet, känner igen målningen som målning, linjen har lösts upp. Simeon i templet väntar på Israels tröst och har av anden fått veta att han inte ska se döden förrän han sett Herren Messias. Simeon är blind. “Det klara dyker hela tiden ned i det dunkla.” (Deleuze)