2015-05-08

Eko-logik och tänkandets ekologi

Eko-logik och tänkandets ekologi

"Under den integrerade världskapitalismen är kapitalets makt utlokaliserat och deterritorialiserat, den breder ut sig såväl i rummet som i 'hela det sociala, ekonomiska och kulturella livet' och når genom sin intensitet också det 'mest omedvetna subjektiva planet'. Detta är för Guattari förklaringen till att det inte längre är möjligt att konfrontera kapitalet utifrån – det finns inget yttre. Den traditionella, politiska och fackliga, kampen måste därför ge vika för andra motståndsformer i 'vardagslivets mentala ekologi'."

Ursprungligen publicerad i Maria Lantz och Staffan Lundgren (red.), Radical re re re re re rethinking, (Stockholm: Konstack, 2015).

Muscinae, bild 72 ur Ernst Haeckels Kunstformen der Natur (1904). Beskuren.


Vad innebär ett radikalt omtänkande? Vilka är förutsättningarna för ett sådant och vilka är konsekvenserna av det? Är vi redo att möta de nya frågor ett radikalt omtänkande väcker? Produceras det med detta något nytt, eller reproduceras snarare de villkor vi är satta att leva, och därmed tänka, under? Mot bakgrund av dessa frågor kommer jag att försöka rekonstruera grunderna för detta (be)grepp med utgångspunkt i Félix Guattaris Les trois écologies (1989)1 men också att försöka tänka det längre. Med detta vill jag inte implicera att det försök jag här inleder skulle vara bättre än de många andra försök som görs, och har gjorts, kring ett radikalt omtänkande, och inte heller gör jag några anspråk på att här presentera en slutgiltig läsning av Guattaris text. När jag skriver att jag vill tänka detta (be)grepp längre handlar det snarare om att försöka dra det till sin spets i en viss riktning och därmed – i och med att min ansats är kritisk – visa på dess svårigheter. Svårigheter som inte behöver vara oöverstigliga men likväl är av en sådan art att de bör väcka eftertanke. När vi tänker om måste vi också tänka om.

När jag längre fram kommer att lyfta fram ekologibegreppets uppkomst och roll inom ramen för en holistisk världsåskådning, med såväl etisk-estetiska anspråk som en form av ontologisk och epistemologisk platthet som båda bär likhet med grundvalarna för Guattaris resonemang, kommer jag att tangera ett problematiskt och komplicerat ämne som rör den (ideo)logiska grunden för en av de skepnader totalitarismen antog under förra seklet. Jag gör detta medveten om risken att få utstå kritik för att jag ägnar mig åt såväl alarmism som ett slags ”guilt by association”. Vad gäller alarmismen kan jag inte skriva mig fri: Jag oroas över den samtida utveckling som tenderar att rättfärdiga handlande genom ett slags självlegitimerande princip, en tendens som ingalunda är begränsad till arkitekturens, designens, estetikens eller konstens fält, men vilken heller inte går fri från denna logik. Med min kritik av den institutionella konstteorin försöker jag visa på hur detta omsätts i praktiken. Vad gäller frågan om ”guilt by association” kan jag bara konstatera att det inte är vad jag är ute efter. I stället vill jag påvisa vad som också är möjligt inom ramen för den logik som jag kommer att presentera nedan, om inte det radikala omtänkandet också innefattar ett tänkande om sina egna förutsättningar och konsekvenserna av dessa. Detta innebär också att jag anser att det etiska ansvar som åberopas av Guattari nedan inte kan grunda sig i sig själv och heller inte grunda sig i en estetik.

I denna olovligt långa introduktion vill jag slutligen ställa en fråga till den som väljer att följa mig vidare in i texten – varför nu? Varför återkommer vi till Guattaris tre ekologier ett kvarts sekel efter att de först formulerades och åtminstone ett drygt decennium sedan de först blev operativa? Behöver vi tänka om kring omtänkandet?

*

Hur ska vi förstå den ekologi eller eko-logik som Guattari efterlyser, det vill säga det estetisk-etiska handlingsprogram som hans bok utgör? Guattari inleder sin text med ett kort citat hämtat från den brittiske antropologen och cybernetikern Gregory Bateson: “Det finns en de dåliga idéernas ekologi på samma sätt som det finns en ogräsets ekologi”, ett citat som på samma gång säger allt och inget om hur denna ekologi skall förstås. Inget, eftersom begreppet och dess verkningar inte förklaras, allt, eftersom likställandet mellan dessa två ekologier visar på en av dess grundläggande principer – de mekanismer som reglerar idéernas ekologi är samma som de som reglerar ogräsets. Men kanske är det också Batesons intresse för schizofreni som får Guattari att välja denna öppningsreplik från sin medresenär i medvetandets multipla komplexiteter? I Behavioral Science nummer fyra 1956, publicerar Bateson en artikel med namnet ”Toward a Theory of Schizophrenia”, i vilken han konstaterar: ”Den teori om schizofreni som presenteras här är baserad på kommunikationsanalys och i synnerhet typteori”.2 Kanske är det så att det systemiska tänkande som ekologin är beroende av, och det tillvägagångssätt som Bateson använder sig av i sin teori om schizofreni, har ett gemensamt anslag? Ett anslag som möjliggör för psykologi och ekologi att överbrygga inte bara ett disciplinärt gap, utan också ett epistemologiskt och ontologiskt. Men för att förstå Guattaris ekologibegrepp måste man också se hur detta formuleras i relation till den postindustriella kapitalismen, eller som han hellre betecknar den, ”den integrerade världskapitalismen” och – vilket inte är mindre viktigt – acceptera hans beskrivning av den. Kapitalismen kommer i denna fas, menar Guattari, att i allt större utsträckning decentralisera sin maktbas och röra sig bort från produktionen av varor och tjänster till förmån för en produktion av tecken, syntax (eller regeluppsättningar) och subjektivitet.3 Guattari urskiljer för denna process fyra, vad han kallar, ”semiotiska regimer” (den ekonomiska, den juridiska, den teknovetenskapliga och den subjektiverande) vilka utgör grundvalarna för den integrerade världskapitalismens mekanismer.

"Under den integrerade världskapitalismen, menar Guattari, är det i stället fråga om en helhet av samverkande och interfererande mekanismer utan en identifierbar hierarki dem emellan."

Under den integrerade världskapitalismen utgör inte den ekonomisk- semiotiska regimen och de semiotiska regimer som ägnar sig åt produktion av materiella varor på en infrastrukturell nivå i förhållande till de juridiska och ideologiska regimerna,4 ett antagande i vilket vi kan läsa en kritik av det marxistiska antagandet av det hierarkiska förhållandet mellan bas och överbyggnad. I stället, menar Guattari, ser förhållandena under den integrerade världskapitalismen fundamentalt annorlunda ut eftersom den är icke-hierarkisk: Den integrerade världskapitalismen är på samma gång ”produktiv–ekonomisk–subjektiv[erande]”.5 I sin kritik går han till och med så långt som att påstå att de tankemodeller, vilka menar sig identifiera ”kausala hierarkier” mellan dessa mekanismer och/eller regimer, är på väg att helt tappa greppet om verkligheten.6 Under den integrerade världskapitalismen, menar Guattari, är det i stället fråga om en helhet av samverkande och interfererande mekanismer utan en identifierbar hierarki dem emellan. ”Kanske”, skriver han vidare, ”är det nödvändigt att ytterligare en tid får passera innan arbetarnas organisationer erkänner att de ekonomisk-ekologiska vektorerna för cirkulation, distribution, kommunikation och övervakning och så vidare, i mervärdesskapandets perspektiv befinner sig på samma plan som det arbete som direkt rör produktionen av materiella varor.”7 Under den integrerade världskapitalismen är kapitalets makt utlokaliserat och deterritorialiserat, den breder ut sig såväl i rummet som i ”hela det sociala, ekonomiska och kulturella livet” och når genom sin intensitet också det ”mest omedvetna subjektiva planet”.8 Detta är för Guattari förklaringen till att det inte längre är möjligt att konfrontera kapitalet utifrån – det finns inget yttre.9 Den traditionella, politiska och fackliga, kampen måste därför ge vika för andra motståndsformer i ”vardagslivets mentala ekologi”. Konfrontationer som står att finna i det ”individuella, privata, materiella, grannskapliga, kreativa”, eller i vad han benämner en personlig etik. ”Istället”, skriver han, ”för att söka en bedövande och infantiliserande konsensus blir det i framtiden en fråga om att kultivera dissensus och en singulär produktion av tillvaron”, och detta eftersom den kapitalistiska subjektiviteten ”alstras av operatörer av alla slag och storlekar och är utformad för att skydda tillvaron från intrång av händelser som kan störa eller splittra den allmänna opinionen”.10

Även om det är först efter diskussionen av den integrerade världskapitalismens mekanismer som ekologin i Guattaris mening får sin fulla innebörd och förklaring, föregås den av en diskussion av den reglerande logik som han menar att de tre ekologierna svarar mot och är en del av. Det kan därmed tyckas som om det i relationen mellan dessa trots allt går att urskilja konturerna av en hierarkisk ordning som handlar om att ett begrepp eller en figur är i rörelse som tillhör det oartikulerade i Guattaris text. ”Den ultimata modellen för en katt är självklart en annan katt, oavsett om den är född av en annan katt eller syntetiskt framställd i ett laboratorium”.11 Det jag är ute efter här är inte katten, utan begreppet modell som inom cybernetiken, även om detta namn vid tillfället som texten skrivs ännu inte kommit att användas, spelar en betydande roll. Med modellen katt överskrids, eller rättare, upphävs den ontologiska skillnaden mellan en katt född av en annan katt och den katt som framställts i ett laboratorium. Denna princip ligger därmed till grund för cybernetikens anspråk på generaliserbarhet: maskin, människa, djur – principen för dess inre organisation och interaktion med andra system är densamma. Det är, vill jag hävda, tillsammans med, eller åtminstone med inspiration från, denna logik som ekologin hos Guattari kommer att uppträdda som en eko-logik.

"Fram växer hos Guattari därmed inte bara önskan och behovet av – eller rättare begäret efter – en ny epistemologi utan också en ny ontologi. Avvisandet av alla ”scientistiska referenser och metaforer” möjliggör också formandet av ett nytt paradigm som till sin inspiration är etisk-estetiskt."

Vad som är intressant att notera är hur Guattari i samband med detta menar att de som intresserar sig för subjektivitet som fenomen är illa sedda på grund av vad man kan kalla ett strukturernas prerogativ – ett uppenbart eko från den kritik av framför allt Marx och Freud, som är en stor del av hans projekt med Deleuze. Här menar han vidare att de som ändå dröjer vid detta värv aldrig rör sig på mer än armlängds avstånd från ”pseudovetenskapliga paradigm, företrädesvis lånade från de hårda vetenskaperna: termodynamik, topologi, informations- och kommunikationsteori, lingvistik, etc”. I och med detta, fortsätter han, är det inte förvånande att den processuella, kreativa och självpositionerande karaktären i subjektiveringsprocessen går förlorad. Han talar här till och med om existensen av ett ”scientistiskt överjag” som reifierar och förutsätter av de psykiska processerna att de endast kan förstås genom ”yttre koordinater”.12 Något som inte enbart beror på ekologiernas komplexitet utan också av att de är reglerade av en annan logik: ”[e]n intensiteternas logik av självrefererande existentiella assemblage indragna i irreversibla fortvaranden”.13 Lite längre fram i samma stycke beskriver Guattari hur denna logik skiljer sig från den diskursiva logik som syftar till att ”helt avgränsa sitt föremål” genom att intensiteternas logik, som han nu också betecknar eko-logik, endast intresserar sig för ”rörelsen och intensiteten hos evolutionära processer”. Fram växer hos Guattari därmed inte bara önskan och behovet av – eller rättare begäret efter – en ny epistemologi utan också en ny ontologi. Avvisandet av alla ”scientistiska referenser och metaforer” möjliggör också formandet av ett nytt paradigm som till sin inspiration är etisk-estetiskt.14 Det etiska ledet av detta nya paradigm grundar sig för Guattari i det ansvar och ”nödvändiga engagemang” han ser för alla de som ägnar sig åt någon form av inblandning i ”individuella och kollektiva förehavanden”. Utöver de verksamma inom psykologin, Guattaris återkommande antagonister, ger han här exempel på de som är sysselsatta inom utbildning, hälsa, kultur, sport, konsterna, media och mode.15 I fråga om det estetiska ledet av det nya paradigmet ser han inom detta en förebild för hur allting ”kontinuerligt måste omvärderas, börjas från början”, där alternativet framställs som att ”fångas i en cykel av repetition med dödlig utgång”16, och i ett närmast metodologiskt exempel skriver Guattari om denna intensiteternas logik:

Denna nya ekosofiska logik – och jag vill understryka detta – påminner om det sätt på vilket en konstnär kan fås att ändra sitt verk efter en opåkallad inblandning av en tillfällig detalj, en händelse-incident som plötsligt får hans ursprungliga projekt att dela sig och få det att driva [dériver] ifrån dess tidigare kurs, hur säker den än tidigare framstod.17

Även om den öppenhet som beskrivs ovan inte står i direkt kontrast till tanken om det kontinuerliga omvärderandet, tycks det ändå göra det i förhållande till tanken om att börja från början. Kan inte den bifurkation som Guattari beskriver ovan likväl förstås i termer av den logik av anpassning och anammande som är en bärande del av kapitalets utvecklingshistoria?

Vad jag har velat göra ovan är att peka på några av de fenomen som jag anser utgör de bärande leden i Guattaris utformande av den eko-logik, med vilken han söker en utväg ur de många aporier som såväl de mänskliga som icke-mänskliga ”territorierna” stod inför och inte kunde undgå att låta sig påverkas av under det slutande 1980-talet. Min tanke är nu att frigöra dessa från deras omedelbara sammanhang inom ramen för Guattaris teoribygge. Det står klart redan från den inledande meningen i The Three Ecologies att en av de stora frågor vi, med Guattari, har att möta är den teknovetenskapliga utvecklingen. Teknovetenskapen är också, som vi sett ovan, en av de fyra ”semiotiska regimer” som Guattari pekar på som den integrerade världskapitalismens mekanismer, men också det han pejorativt beskriver som ett ”pseudovetenskapligt paradigm” måste anses hänga samman med denna utveckling. Vad som i detta sammanhang är något förvånande är därför att det inledande mottot är hämtat från just Gregory Bateson. Om någon (och inte bara inom psykologins område) kan sägas ha bidragit till utvecklingen av just ett sådant paradigm, med begrepp lånade från termodynamik, topologi, informations- och kommunikationsteori och lingvistik, är det just Bateson. Bateson är nämligen en av inititativtagarna till Macykonferenserna (totalt tio stycken, hållna 1946 – 1953) ur vilka den cybernetiska rörelsen växer fram och inom vilken denna typ av begreppsapparat, och med den vidhängande teorier, kanske var som starkast under förra seklet. I Anti-Oedipus utstår också Batesons teori om ”double-bind” hård kritik från Deleuze och Guattari som menar att denna analys av schizofrenins orsaker inte lämnar det oidipala och bakom sig.18 Referenserna till, och affirmerandet av, Bateson och hans ekologibegrepp är dock i The Three Ecologies otvetydiga. I detta tankegods måste det därför finnas något som Guattari finner användbart.

I ”The Science of Mind and Order”, introduktionen till Batesons Steps to an Ecology of Mind (som utkom 1972, samma år som L'Anti-Oedipe) kan vi till att börja med konstatera att det vi hos Bateson skall förstå som medvetande beskrivs av honom som ett ”aggregat av idéer”. Bateson konstaterar vidare hur sådant som ”ett djurs bilaterala symmetri, en plantas bladmönster, kapprustningens eskalering, parningslekar, lekens natur, en menings grammatik, den biologiska evolutionens mysterier och den samtida krisen i förhållandet mellan människan och hennes miljö bara kan förstås i termer av en sådan ekologi av idéer jag föreslår”.19 Är det kanske så att denna idéernas ekologi kan, eller till och med ska, förstås som analog med den intensiteternas logik som Guattari förfäktar? En eko-logik, en ”intensiteternas logik av självrefererande existentiella assemblage indragna i irreversibla fortvaranden”.20

"Det som är i rörelse hos både Bateson och Guattari (och Deleuze) är, vill jag hävda, en de-differentiering vilken leder till en ontologisk och epistemologisk platthet. En platthet som inte gör något annat än att reproducera den integrerade världskapitalismens totaliserande logik i enlighet med hur Guattari själv beskriver den i The Three Ecologies."

Det som är i rörelse hos både Bateson och Guattari (och Deleuze) är, vill jag hävda, en de-differentiering vilken leder till en ontologisk och epistemologisk platthet. En platthet som inte gör något annat än att reproducera den integrerade världskapitalismens totaliserande logik i enlighet med hur Guattari själv beskriver den i The Three Ecologies som en, den är ”produktiv– ekonomisk–subjektiv[erande]”.21 Detta är förstås ingen liten anklagelse mot någon som (med Deleuze) ägnat så mycket möda åt differentieringens mekanismer och uttryck. Likväl kan jag inte se annat än att det som presenteras av Guattari är ett logiskt sken som, för att tala med Kant, ”blott och bart består i efterhärmning av förnuftets form”.22 Trots att differentieringen nu beskrivs i termer av ”självrefererande existentiella assemblage indragna i irreversibla fortvaranden”, kvarstår problematiken med hur denna differens svarar mot ett ett. Den ontologiska och epistemologiska plattheten resulterar inte i annat än en holistisk filosofi som med den franske filosofen och sociologen Lucien Goldmann kan identifieras av idén om helheten, av att känslan är dess huvudsakliga etiska kategori och dess grundläggande fysikaliska kategori är idén om en livsprincip.23

Muscinae, bild 72 ur Ernst Haeckels Kunstformen der Natur, 1904.

När jag ovan skriver att resultatet av den ontologiska och epistemologiska plattheten är ett reproducerande och, vill jag tillägga, ett affirmerande av den kapitalistiska logiken, kan man med rätta invända att ett sådant påstående inte nog tar hänsyn till den skillnad i intensitet som de olika regimerna uttrycker. Jag vill då påminna om att dessa regimer är subsumerade den överordnade eko-logiska princip som Guattari lyfter fram. Den franske biologen och nobelpristagaren Jacques Monod – som Deleuze och Guattari bland annat hänvisar till i samband med en diskussion av abstrakta maskiner i Anti-Oedipus – har beskrivit denna relation som följer:

Men varje enskild plan, vilken den än må vara, har bara betydelse som en del av en mer allmän plan. Alla funktionella anpassningar hos levande varelser, liksom hos artefakter som utformats av dem, fullföljer speciella planer som det är möjligt att betrakta som aspekter på eller fragment av en unik ursprunglig plan, nämligen bevarandet och mångfaldigandet av arten.24

Tanken att de olika territorierna genom ett slags balansförskjutning skulle få den integrerade världskapitalismen att upphöra är därför en omöjlighet, vilket vi egentligen kan notera redan genom bruket av begreppet evolution snarare än revolution, i skillnaden mellan förändring och fullständig omdaning. Kanske är ett radikalt omtänkande grundat i Guattaris tanke om de tre ekologierna därför snarast att beakta som ett affirmerande av de begär som den integrerade världskapitalismen skapar på de skilda territorierna? Det radikala omtänkandet kan förvisso producera en ny etik och estetik, eller till och med en etisk-estetisk logik, men stannar också där. Med känslan som etisk kategori och en livsprincip baserad på bevarandet och mångfaldigandet av arten finns det självklart heller inget som säger att den nya etik och estetik som emanerar ur detta är någonting gott i traditionellt moraliskt avseende där det goda garanteras av en transcendent princip. Kanske kan vi därmed anse Robert Smithsons berömda sentens realiserad, ”Bra och dåligt är moraliska värden. Vad vi behöver är estetiska värden”25.

"Haeckels holism – vars romantiska inspiration sannolikt kan spåras till ”Den tyska idealismens första systemprogram” och vikten av idéernas mytologisering och därmed deras estetisering28 – kan man kanske likna vid ett assemblage av det vetenskapliga, etiska och estetiska."

Mot bakgrund av detta nystande i de olika teoretiska trådar som Guattaris text och tanken om ett radikalt omtänkande omfattar tänkte jag nu ge två exempel som jag tänker, på något olika sätt, svarar mot den (eko-)logik och de ekologier som presenterats ovan. Det ena kan kanske bäst beskrivas som ett etisk-estetiskt assemblage, det andra som en mer övergripande eko-logik som garanterar bevarandet och mångfaldigandet av arten konst. ”Få vetenskapsmän i hans samtid var mer komplicerade. Han var den arketypiska tyska romantikern som lekte med idén att bli landskapsmålare och vördade Goethe.” Omdömet avser den tyske biologen och naturforskaren Ernst Haeckel och är hämtat från en anmälan av en bok om honom i Nature.26Haeckel är också den som myntar begreppet ekologi och som i Tyskland inte bara populariserar Darwins utvecklingslära, utan också ger den en etisk-politisk innebörd. George J. Stein beskriver i ”Biological Science and the Roots of Nazism” hur Haeckel, trots att Darwin vid tillfället inte offentligt hade spekulerat i människans uppkomst, argumenterade för detta och utvidgade dess innebörd till att också omfatta människans sociala och politiska existens – också denna var underkastad evolutionens, det naturliga urvalets och biologins lagar.27

Haeckels holism – vars romantiska inspiration sannolikt kan spåras till ”Den tyska idealismens första systemprogram” och vikten av idéernas mytologisering och därmed deras estetisering28 – kan man kanske likna vid ett assemblage av det vetenskapliga, etiska och estetiska. Som Philip Ball noterar i den ovan åberopade anmälan erbjuder Haeckel en ”fallstudie i kollisionen mellan romantik och vetenskap, en spänning som kommer till utryck i hans illustrerade arbeten”.29 Dessa arbeten är de som med störst genomslag också sprider Haeckels adaption av Darwin och Kunstformen der Natur (1904) är just en idéernas mytologisering. En estetisering, som med Stephen Jay Goulds ord, leder till att man inte kan säga om bilderna ska förstås som illustrationer av faktiska organismer eller som förebilder för en populär folklig stil (jugend).30 En tankegång som är intressant att sätta i relation till en av grundidéerna i den tyska idealismens systemprogram – att, som Sten Dahlstedt skriver, ”vägen till de stora folkmassornas hjärtan måste gå via det mytiska”.31

Den konstnärliga frihet som Haeckel tar sig begränsar sig dock inte till estetiserade gestaltningar av naturens ”konstformer” – som i Kunstformen der Natur – utan tränger också in som ett argument i hans vetenskapliga produktion där den visuella likheten mellan embryonala stadier32 i de illustrationer han åberopar lägger grunden för hans rekapitulationsteori.33 I Anti- Oedipus konstaterar Deleuze och Guattari: ”Att omvandla representationens teater till en ordning av begärsproduktion: detta är schizoanalysens hela uppgift”,34 som, en kommentar med den kritiska udden riktad mot Freud, avser begärets konstitutiva plats och roll. Två register eller regimer ställs här mot varandra, representation och produktion.

I Arthur Dantos ”Konstvärlden”, den text vi känner som ett slags den institutionella konstteorins urkund, återkommer denna agonism: De motstridiga krafterna utgörs här av konstens imitationsteori (IT) respektive dess realitetsteori (RT). Att dessa krafter är motstridiga omöjliggör dock inte samexistensen av dem, tvärtom kommer den ena, inom en potentiellt oändligt expanderande konstvärld, vara en förutsättning för den andra. Det centrala är här den performativa och produktiva utsaga som med Danto uttrycks genom den estetiska identifikationens är med vilken något konstitueras som ett konstverk.35 ”Att se något som konst”, skriver Danto, ”fordrar något som ögat inte kan nedvärdera – en konstteoretisk miljö, en kännedom om konsthistorien: en konstvärld”,36 och något senare, ”[d]et är konstteorins uppgift, idag liksom tidigare, att göra konstvärlden och konsten möjlig”.37

"We adjust and adapt." Ethan Zobelle i "Na Triobloidi", Sons of Anarchy, S2:E13.

Med Danto kommer konstbegreppet att bli additivt snarare än reduktivt, eller för att tala med Guattari: En intensiteternas logik ersätter den diskursiva logik som strävar efter att avgränsa sitt föremål. Jag tänker här på hur Danto menar att ett ”konstnärligt genombrott är bestående i det att det lägger till möjligheten av ytterligare en kolumn i systemet”.38 Den institutionella konstteorin, vill jag därför hävda, är ett exempel på en form av den etisk-estetiska ekologik som Guattari söker. För omfattar inte denna just ett brott med ett ”överjag”, imitationsteorin, som får stå tillbaka för den produktiva och performativa realitetsteorin? Vad som framträder är en självrefererande och självlegitimerande (begärs)maskin vars grundläggande princip är ett slags livsprincip (Danto: ”Det är konstteorins uppgift, idag liksom tidigare, att göra konstvärlden och konsten möjlig”)? Om konstens etisk-estetiska ekologi(k) grundar sig i att göra konstvärlden och konsten möjlig är det inte heller konstigt att dess samtida etiska imperativ ser ut som det gör och att konsten i dag kan uppträda som såväl spektakel, investeringsobjekt, underhållning, forum för politisk representation, förment kamp för yttrandefrihet, vetenskaplig metod, dokument och bild, för att ge bara några exempel39, men utan att den för den skull behöver underkasta sig ett ansvar för något annat eller någon annan än sig själv.

Som kanske redan framkommit är jag inte odelat positiv till det svar som Guattari ger på den prekära situation som vi befann oss i vid tillfället för bokens utgivning – 1989 – och den vi befin ner oss i nu. Jag delar dock i grunden hans syn på vad som har förorsakat och förorsakar denna situation, det vill säga den totaliserande mekanism som den integrerade världskapitalismen utgör i egenskap av ett assemblage av produktiva, ekonomiska och subjektiverande krafter. Min kritik grundar sig i hur det radikala omtänkandet och eko-logiken i alltför stor utsträckning repeterar just den senkapitalistiska logik den försöker bryta med, och därmed också stärker, snarare än underminerar den. De singulariteter, de subjektiveringar, som emanerar ur en begärsorienterad ”intensiteternas logik” svarar på sirenernas sång inte genom att binda sig vid masten, utan genom att gå dem till mötes. Men också, och kanske allvarligare, hur eko-logiken öppnar för ett självlegitimerande som vi inte alltid förmår, eller ens önskar, att möta konsekvenserna av. För vilka är egentligen konsekvenserna av ett etiskt-estetiskt paradigm, och de möjligheter detta erbjuder, som grundar sig i bevarandet och mångfaldigandet av arten konst? Som är självrefererande och självlegitimerande? Har vi i och med detta inte ytterst att göra med ett estetiserande av politiken och/eller frammanandet av en metapolitik? Tendenser till detta tycker jag mig se på flera håll: i hur ett stort, svenskt museum kan presentera några av de förra seklets mest politiskt konstnärliga rörelser som experiment i färg i form; i hur en av samtidens större konstnärskap med ett intresse för det sensoriska, tillsammans med en av samtidens mest uppburna och förvisso gränslösa, arkitekter talar om Europa som ett sinnestillstånd ”som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv”.

"Om konstens etisk-estetiska ekologi(k) grundar sig i att göra konstvärlden och konsten möjlig är det inte heller konstigt att dess samtida etiska imperativ ser ut som det gör och att konsten i dag kan uppträda som såväl spektakel, investeringsobjekt, underhållning, forum för politisk representation, förment kamp för yttrandefrihet, vetenskaplig metod, dokument och bild, för att ge bara några exempel, men utan att den för den skull behöver underkasta sig ett ansvar för något annat eller någon annan än sig själv."

I ”The Aesthetics of Singularity” gör Fredric Jameson en intressant och ironisk iakttagelse. I sina arbeten om postmodernismen beskriver han pastischen, det vill säga simuleringen av det förflutna och dess stilar, som ett postmodernt fenomen. Nu, menar han, har pastischen tagit ytterligare ett tillskruvat steg i att den gör modernismen med dess konstreligion och dess stilistiska uttryck till sitt föremål: Konsten för konstens egen skull återkommer som pastisch.40 En utveckling vi bör vara uppmärksamma på, för med politiken både ansatt och dödförklarad, ett frisläppt begär och kraften i den ”intensiteternas logik” som genomsyrar oss från alla håll, finns det också en risk att vi hamnar här:

De dyker upp som ödet självt – utan skäl, utan förnuft, utan hänsyn, utan förevändningar. De är plötsligt bara där, som blixten – för fruktansvärda, för plötsliga, för övertygande, för ”annorlunda” för att ens bli hatade. Deras verk är ett instinktivt skapande av nya former, ett påtvingande av former – de är de ofrivilligaste och omdedvetnaste av alla konstnärer: där de uppenbarar sig blir någonting helt nytt till på ett ögonblick […]. I deras inre härskar denna fruktansvärda konstnärsegoism som är som brons och som på förhand rättfärdigar sig själv i sitt verk som modern i sitt barn.41

En utveckling jag själv inte begär – estetiseringen av det politiska livet skrämmer mig. Med anspråk kommer ansvar. Politikens svar på detta är demokrati. Hur svarar en konstvärld vars logik och etiska grundvalar ytterst står att finna i upprätthållandet av sig själv?


  1. Félix Guattari, Les trois écologies (Paris: Galilée, 1989). Jag läser dock The Three Ecologies, övers. Ian Pindar och Paul Sutton (London: The Athlone Press, 2000) varför hänvisningar till boken härefter skrivs The Three Ecologies

  2. Gregory Bateson, ”Toward a Theory of Schizophrenia” i Steps to an Ecology of Mind (New York: Ballentine Books, 1972), 205: ”The theory of schizophrenia presented here is based on communications analysis, and specifically on the Theory of Logical Types.” 

  3. Guattari, The Three Ecologies, 47. 

  4. Ibid., 48. 

  5. Ibid. Att detta förhållande utgör en av de livligaste och mest livskraftiga diskussionerna inom marxismen under hela det förra seklet är inget som Guattari tar fasta på. 

  6. Guattari, The Three Ecologies, 48. 

  7. Ibid., 49. Att som Guattari här hävda att arbetarnas organisationer och den marxistiska teoribildningen inte skulle erkänna eller erfara dessa förändringar under den integrerade världskapitalismen är i det närmaste oförskämt. 

  8. Guattari, The Three Ecologies, 50. 

  9. Och, skulle jag vilja tillägga, heller inget inre. 

  10. Guattari, The Three Ecologies, 50. Det är inte utan att man här läser in en kritik av Habermas. 

  11. Arturo Rosenblueth, Norbert Wiener och Julian Bigelow, ”Behavior, Purpose and Teleology”, Philosophy of Science 10:1 (1943): 18–24, 23. 

  12. Guattari, The Three Ecologies, 36. 

  13. Ibid., 44. 

  14. Ibid., 37. 

  15. Ibid., 39. 

  16. Ibid., 39. 

  17. Ibid., 52. 

  18. Gilles Deleuze och Félix Guattari, Anti-Oedipus: Capitalism and Schizophrenia, trans. Robert Hurley, Mark Seem och Helen R. Lane (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2000), 80. Jag tänker på följande formulering: ”the ’double bind’ is none other than the whole of Oedipus”. 

  19. Bateson, ”The Science of Mind and Order” i Steps to an Ecology of Mind, XV. 

  20. Guattari, The Three Ecologies, 44. 

  21. Ibid., 48. 

  22. Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, övers. Jeanette Emt (Stockholm: Thales, 2004), A296/B353. 

  23. Lucien Goldmann, Immanuel Kant, trans. Robert Black (London: Verso, 2011), 50–51. 

  24. Jacques Monod, Slump och nödvändighet: Om den moderna biologins naturfilosofi, övers. Hans och Ingrid Krook (Stockholm: Aldus/Bonniers, 1972), 30. 

  25. Allan Kaprow och Robert Smithson, ”Vad är ett museum?”, övers. Lars-Erik Hjertström Lappalainen, i Dan Karlholm, Vad är ett museum? (Stockholm: Axl Books, 2013), 13. 

  26. Boken som recenseras av Philip Ball – i Nature 445 (2007): 486–87 – är Olaf Breidbachs Visions of Nature: The Art and Science of Ernst Haeckel (London: Prestel, 2006). 

  27. George J. Stein, ”Biological Science and the Roots of Nazism”, American Scientist 76:1 (1988): 50-55, 54. 

  28. Sten Dahlstedt, ”Konstreligionen och Hegel” i Tysk idealism, red. Anders Burman, Rebecca Lettevall (Stockholm: Axl Books, 2014), 88. 

  29. Philip Ball, ”Painting the whole picture?”, Nature 445 (2007): 456 

  30. Stephen Jay Gould, ”Abscheulich! (Atrocious!)”, Natural History 3 (2000): 42-49, 43. 

  31. Sten Dahlstedt, ”Konstreligionen och Hegel”, 88. 

  32. Se Elizabeth Pennisi, ”Haeckel's Embryos: Fraud Rediscovered”, Science 5 (1997): 1435. 

  33. Gould, ”Abscheulich!”, 44. 

  34. Deleuze och Guattari, Anti-Oedipus, 271: ”To overturn the theater of representation into the order of desiring-production: this is the whole task of schizoanalysis”. 

  35. Arthur Danto, ”Konstvärlden”, övers. Erik van der Heeg, i Konsten och konstbegreppet, red. Ingamaj Beck, et al. (Stockholm: Raster, 1996), 104. 

  36. Ibid., 105. 

  37. Ibid., 108. 

  38. Ibid., 112–113. 

  39. Jag har berört detta i ett något annorlunda sammanhang i ”Reella mystifikationer”, Paletten 291–292 (2013): 81–85. 

  40. Fredric Jameson, "The Aesthetics of Singularity", New Left Review 92 (2015): 101–132, 106. 

  41. Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, övers. Jan Sjögren (Stockholm: Rabén och Sjögren, 1994), 96–97