2018-08-12

Kamrat och kollega, motstånd och liv

Kamrat och kollega, motstånd och liv

Om Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar: en samling texter om kamrater och kollegor, om motstånd och liv i en tid för samling.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar, red. Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson (Mölltorp: Föreningen Arbetarskrivare, 2018).


Ett ”körord” sammansatt av meningar från bokens bidrag inleder Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. I det antika grekiska dramat spelade kören en viktig, om än omtvistad, roll som uttolkare och ett folkets röst i kontrast till dramats individuella mer eller mindre gudalika hjältar och hjältinnor. Men detta innebar inte att kören var perifer eller skild från den dramatiska utvecklingen, tvärtom var den en avgörande och bärande del av den.

”Det började med arbete. Det började med insikten om att det inte går att klassresa från sin kropp. Första dagen är nyckeln. Då får man absolut inte sova för länge.”

Ur ”Körord”, Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson samt författarna

Kören är ingen passiv grupp utan en aktiv gemenskap, en gemenskap som formas i och av dess handlande. I Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är gemenskapen närvarande genom kollegor och kamrater och kollegor som blir kamrater i motstånd och vänskap. I det stora som när flottarna ansluter till strejken, eller i det lilla som när ett sopkärl till slut hamnar rätt.

”Klockan är kvart över fem och vi har lämnat tunnan vi gömde igår, rullat fram den till huset och klätt av den all tejp.”

–Ur ”Jag ser din nackes färg förändras av solens ljus när den går upp”, Jens Paulsson

Men det lilla och det stora är aldrig skilt från varandra: en återkommande bild är tvärtom hur det lilla och det stora griper in i varandra och ömsesidigt bär motstånd och kraft, arbete och liv är sammanflätat.

”De sitter en eftermiddag i foajén på stadsdelskontoret. Nio personer, tre rullstolar.”

Ur ”Arbetsplatsen”, Helena Gillinger

Men också ensamheten är närvarande i gestaltandet av alienationens många led: i distanserandet, i söndrandet, i nedbrytandet, i isolerandet, i meningslösheten som är dess effekt.

”måndag / sökte anvisat jobb / skämdes över slösad tid /för samtliga inblandade parter”

Ur ”Aktivitetsrapport”, Karin Råghall

Jag är trots många försök ingen läsare av poesi. I läsningen av antologins dikter försvinner dock det motstånd som de språkliga bildernas värld ofta bjudit mig och istället för att utgöra ett hinder blir den poetiska formen en öppning. Att detta öppnande återkommer i närmast samtliga av dikterna kan kanske, utan att förringa författarnas gestaltningsförmåga, tolkas som ett uttryck för vikten av närvaro och angelägenhet i det som gestaltas.

”Det finns väl kollegor, säger de som inget vet. / Visst är vi två när vi hinner, när vi måste, / men när tiden snabbar på är vi ensamma.”

Carola Ankarborg

Ett slags inverterad språkmaterialism där inte längre tecknet utan det som betecknas är det bärande element mot vilket abstraktionen rör sig. Något som i sin tur, möjligen paradoxalt, gör tecknet mer materiellt: innehållet materialiserar formen och fäster det på boksidan.

”Arkivet säger att ni textilarbetare / alltid / i alla tider har varit / proletärernas proletariat; / fattigare och sjukare än alla andra”

Ur ”Arkivet, listan”, Marie Hållander

Omvänt blir också de exempel på prosa och poesi i antologin som lämnar eller tonar ned innehållet till förmån för gestaltandets form tommare i sitt tilltal och förlorar därmed också klangen i den språkliga gestaltningen. Rörelsen från det abstrakta till det konkreta blir på detta sätt en estetisk formel lika mycket som ett i andra sammanhang metodologiskt angreppssätt. En rörelse som i båda fallen förutsätts av det konkreta, men här inte som ett sanningsanspråk utan som en rörelse som lyfter gestaltningen.

Som ett medel att konkretisera det abstrakta – från språkligt svårgestaltade kroppsliga uttryck och absurditeter till värdeskapande processer – är också serietecknandet väl lämpat och dessa bidrag, som gärna hade fått vara fler, kompletterar och förstärker de andra gestaltningarna av arbete, alienation, kamp och kropp.

Elisabeth Johansson Hallin

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är slående välkomponerad – antologin hittar en rytm i variationen mellan prosa, poesi och serie som både håller samman och låter varje enskilt bidrag framträda och den lyckas också genom bidragen fånga arbetets skiftande karaktär: det arbete som de utmattade kropparna utför är av såväl produktivt, reproduktivt som kognitivt slag.

”13.37
Okej, jag måste logga in i avtalshanteringssystemet nu. Även här är den magiska tidsgränsen för lösenord uppnådd. Men i detta system godkänns det inte att byta blabla123 till 123BLABLA. Jag skriver BAJS men det är för kort. Och BAJSSSSS har inga siffor.”

Ur ”En ovanligt kort dag i statens tjänst”, Statstjänstekvinnor på gränsen till sammanbrott

Konstvetenskapen skiljer assemblaget från kollaget genom det förras tredimensionalitet. Till skillnad från många antologier, skönlitterära som facklitterära, är Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar just tredimensionell i att bidragen kommer till liv i gestaltningen av tillvaron. En samling texter i en tid för samling.

”Vi kunde aldrig planera vår tid för den ägdes av arbetsköparen, staden, landet, samhället i stort.”

Ur ”Ett brev om mammor och arbete”, Fatuma Awil och Andrea Malešević.