2013-01-04

Kris för vad?

Kris för vad?

Krisen för den neoliberala hegemonin kommer inte sluta i en Big Bang-liknande explosion utan i ett utdraget ställningskrig. Så skulle en ytterst summarisk, och möjligen inte helt rättvisande, redogörelse för Afterlives of Neoliberalism (Bedford Press 2012) kunna formuleras.

Afterlives of Neoliberalism, Neil Brenner, Jamie Peck and Nik Theodore (London: Bedford Press, 2013).


“[W]e might ask which way the tide is actually going, when financial risk is being socialised at an incredible rate and the rationalities of Wall Street and Washington have become sutured together as never before?”

Krisen för den neoliberala hegemonin kommer inte sluta i en Big Bang-liknande explosion utan i ett utdraget ställningskrig. Så skulle en ytterst summarisk, och möjligen inte helt rättvisande, redogörelse för Afterlives of Neoliberalism (Bedford Press 2012) kunna formuleras. Liket lever är en annan plausibel formulering. För det är varken först som tragedi och sedan som fars utan först som levande och sedan som död som den nyliberala ordningen framlever trots de många ryktena om dess hädanfärd.

“Exploiting crisis conditions”, påminner författarna Neil Brenner, Jamie Peck och Nik Theodore, “has been a hallmark of neoliberal governance, even if the recent pattern of events seems leds and less lika a ‘normal crisis’” (51). Möjligen kan detta påstående, mot bakgrund av idén om hur det nyliberala styrelseskicket exploaterar kriser, ges historisk legitimitet av utvecklingen i Sverige under 1990-talet. Möjligen är det också så att vi kommer att få leva med konsekvenserna inte bara av nyliberala fantomsmärtor utan också av ett slags nyliberalism post mortem. Detta med anledning av att den Realpolitik som under de senaste decennierna, inte minst i Sverige, har samexisterat och samverkat med och genom en nyliberal agenda. Avregleringar och privatiseringar, pensionsfonder, målstyrning av kultur och akademi, nya organisationsformer inom offentlig förvaltning (läs LEAN) och bankstöd är alla exempel på hur den nyliberala agendan lever och verkar också efter det att den krisat och, av många, dödförklarats. Det slutande 1980 och gryende 1990-talets Realpolitik skrev genom sin marknadsliberala hållning in, och skapade förutsättningarna för, det liv efter döden som neoliberalismen nu framlever i samhällskroppen.

"Näraliggande exempel på denna pragmatism hittar man såväl i Moderaternas skenbara och kommunaktivt betingade, men likväl reella, transformation till Nya Moderaterna och i hur pragmatismen för Socialdemokratin gått från att vara ett medel till att vara ett (självända)mål."

“Det mörka slutet för den moderna utvecklingen”, skriver Robert Kurtz i “Teorins slut”, ”firas absurt nog som övergång till en ”illusionslös pragmatism” (60), och frågan är om det inte är just den “illusionslösa pragmatismen” som idag måste sägas vara den hegemoniska ideologin par excellence. Med dess långtgående tillämpbarhet och förmåga att legitimera sig själv tycks den synnerligen väl lämpad för vårt postpolitiska tillstånd där de politiska idéer som tidigare tjänat som korrektiv för den handlingsorienterade delen av politiken tycks vara helt obsoleta (åtminstone för de delar av det politiska fältet som definierar, eller har definierat sig, som vänster). Näraliggande exempel på denna pragmatism hittar man såväl i Moderaternas skenbara och kommunaktivt betingade, men likväl reella, transformation till Nya Moderaterna och i hur pragmatismen för Socialdemokratin gått från att vara ett medel till att vara ett (självända)mål.

Men, menar författarna, krisen har inte bara åskådliggjort finanskapitalismens gränser. Den har också underminerat de “strategiska och organisatoriska resurser” som krävs för att övervinna den. Det råder – annorlunda uttryckt – brist på zombiejägare eller – rättare uttryckt – brist på samling och ledning för de alternativ som formuleras och som har att möta problem av strukturell natur. Som exempel på dessa kan man nämna finanskapitalets transnationella karaktär som opererar i vad som trots allt måste förstås som en postspatial och posttemporal sfär. För även om vi kan sätta harven i den släta jorden kommer effekterna av detta att avgöras på ett slätslipat terrazzogolv i en annan klimatzon.

Referenser

Neil Brenner, Jamie Peck och Nik Theodore, Afterlives of Neoliberalism (Bedford Press, 2012).

Robert Kurz, “Teorins slut”, övers. Åsa Cedercrantz, Subaltern #4 (2011).