2015-09-02

Mos maiorum

Mos maiorum

EU söker idag en grund bortom politiken, i ett arkaiskt, andligt, kulturellt och auktoritärt ursprung. Ett sökande som under de två kommande veckorna kommer att ta sig uttryck ibland annat en jakt på människor som av dunkla skäl förklarats hostis och vars folkrättsliga och medborgerliga rättigheter har suspenderats. Fort Europa byggs idag av mer än sten och taggtråd.

François Topino-Lebrun, Gaius Gracchus död (1798). Plebejerna under ledning av bland andra Gaius Gracchus utmanade patricierna och mos maiorum och därmed traditionens auktoritet.


Under den romerska republiken (509 f.v.t. till 27 f.v.t.) växte en begreppsapparat kring lag och rätt fram både genom kodifiering av traditionella sedvänjor och den femhundraåriga republikens politiska stridigheter, inte minst den mellan patricier och plebejer. En begreppsapparat som fortfarande sätter sina spår. Begrepp som ius gentium är ursprunget till den moderna folkrätten och betecknar (de andra) folkens rätt, ett begrepp som definieras genom sin skillnad mot ius civile som omfattade medborgare i den romerska staten och med detta medborgarskaps vidhängande politiska (och andra) rättigheter.

Inom ramen för den romerska rätten kom också olika former av såväl tvingande som påbjudande åtgärder att såväl utkristalliseras som utvecklas: potestas och auctoritas. Medan potestas tillföll de olika ämbetsmän som var satta att upprätthålla lag och rätt och som till sin hjälp hade ett bestämt antal lictorer utrustade med fasces (de spöknippen med en yxa eller bila vilka vi än idag ser på polisens emblem) var auctoritas en makt som sannolikt grundade sig i både personligt och politiskt anseende och prestige och som dessutom åkallar en idé om en tillgång till en speciell form av kunskap. Jag skriver sannolikt eftersom, med Girorgio Agambens ord, auctoritas är ett ”fenomen vars definition, såväl i rättshistorien som mer allmänt i filosofin och den politiska teorin, förefaller stöta på närmast oövervinnliga hinder och aporier” (109).

"Som hostis, folkets fiende, berövades medborgaren 'varje rättslig status och kunde följaktligen i varje ögonblick berövas sina egendomar och dödas'”.

Hur skall man då förhålla sig till detta begrepp som implicerar lydnad men som också, åtminstone enligt Hannah Arendt, felaktigt uppfattas som en ”form av makt eller våld” (Arendt 2004, 102) och som undandrar sig varje form av enkel bestämning? Något längre fram i samma text från vilken citatet ovan är hämtat ger Arendt en ledtråd i att ”[k]ällan till auktoriteten är i det auktoritära styret alltid en yttre eller högre kraft i förhållande till regimens egen makt” (Arendt 2004, 107). Om man vidare ser till den diskussion av auctoritas och potestas som utgör kapitel sex i Undantagstillståndet kan vi där finna hur Agamben citerar den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt (ökänd som det tredje rikets hovjurist) som i sin författningslära konstaterade att [den romerska] ”senaten hade auctoritas; från folket däremot härleddes potestas och imperium” (2005, 110). Det tycks alltså som auctoritas är att förstå som en auktoritet eller makt som grundar sig i något bortom den romerska republikens lagar — en icke-kodifierad principiell ordning eller tradition som alltid är större än — maior — den innevarande.

Även om den makt som tillkom senaten genom auctoritas aldrig stipulerades i skrift eller på något sätt utgjorde annat än en implicit del av de kodifierade lagarna, var vag och svårbestämd, kunde den enligt Agamben ligga till grund för beslut med långtgående konsekvenser. Ett exempel på detta är dess möjlighet att genom hostis iudicatio suspendera rätten och förklara en romersk medborgare för hostis (2005, 116–117). Som hostis, folkets fiende, berövades medborgaren ”varje rättslig status och kunde följaktligen i varje ögonblick berövas sina egendomar och dödas” (2005, 117). Men den som förklarats för hostis berövades inte bara sin medborgerliga status — ius civis — utan också ius gentium, denne berövas således inte bara sina medborgerliga utan också sina folkrättsliga rättigheter.

Silvestre David Mirys [1742-1810], Gaius Gracchus vid folkets tribun. Bild: Wikimedia Commons.

Varför denna utläggning om den romerska republikens rättsordning? Svaret är lika arkaiskt som obehagligt: mos maiorum, den EU-gemensamma polisoperation som det italienska ordförandeskapet tog initiativ till i juli i år och som inleddes idag den 13 oktober. Precis som i fallet med REVA — den svenska myndighetsgemensamma operation som initierades 2009 och i vars förstudie från 2010 man konstaterade möjliga besparingar på drygt en halv miljard kronor — ställer Mos maiorum — trots respektive på grund av sina respektive namn — rättsäkerhet och mänskliga rättigheter mot såväl dunkla som ekonomiska mål.

Samtidigt finns en väsentlig skillnad mellan operationerna som går att utläsa i deras respektive namn. Akronymen REVA talar till oss på senmodernt förvaltningsspråk medan Mos maiorum åberopar en annan auktoritet — de äldres eller störres auktoritet. Med detta namn åkallar det italienska ordförandeskapet för EU en auktoritet bortom rätten och deklarerar ett undantagstillstånd (iustitium) från den genom politiska beslut stadfästa rättsordningen. Att det italienska ordförandeskapet i EU valt namnet Mos maiorum på operationen kan inte tolkas på annat sätt än att de åberopar en arkaisk auktoritet och deklarerar ett slags undantagstillstånd, ett tillvägagångssätt som under den romerska republiken kunde ske mot bakgrund av en föreställning om ett försvar av det gemensamma goda: När rätten inte kunde utföra sin högsta uppgift, nämligen att befordra det gemensamma goda, då vände man tillbaka från rätten till ändamålsenligheten, och liksom man i nödtillstånd genom ett senatsbeslut frikopplade magistraten från lagarna, sköt man i yttersta fall till och med rätten åt sidan. Istället för att förbryta sig mot den där den blivit olidlig, röjde man den ur vägen; man suspenderade den genom ett iustitium (Adolf Nissen citerad i Agamben 2005, 72–73).

"Akronymen REVA talar till oss på senmodernt förvaltningsspråk medan Mos maiorum åberopar en annan auktoritet — de äldres eller störres auktoritet."

Oavsett om de i Mos maiorum inblandade myndigheterna kommer att följa lagen eller inte (tidigare operationer talar för det sistnämnda) eller om lag och rätt kan anses suspenderad eller ej, innebär åkallandet av en auktoritet bortom lagen i sig ett led i ett i Europa och EU förändrat politiskt landskap. En förändring som i våras kom till uttryck i hur EU-kommissionen lät publicera en skrivelse med formuleringen ”Europa är ett sinnestillstånd som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv och som drivits framåt av de lärdomar vi dragit av historien.” Ett ”andligt” arv som av Edmund Husserl så sent som för 80 år sedan kunde formuleras ”I andlig mening hör uppenbarligen de engelska kolonierna, Förenta staterna osv. till Europa, däremot inte marknadsspektaklens eskimåer och indianer eller de zigenare som ständigt vagabonderar omkring i Europa”.

EU söker idag en grund bortom politiken, i ett arkaiskt, andligt, kulturellt och auktoritärt ursprung. Ett sökande som under de två kommande veckorna kommer att ta sig uttryck ibland annat en jakt på människor som av dunkla skäl förklarats hostis och vars folkrättsliga och medborgerliga rättigheter har suspenderats. Fort Europa byggs idag av mer än sten och taggtråd.

Referenser

Agamben, Giorgio. 2005. Undantagstillståndet, övers. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: SITE Editions/Propexus).
Arendt, Hannah. 2004. Mellan det förflutna och framtiden, övers. Annika Ruth Persson (Göteborg: Daidalos).
Wolf, Hans Julius. 1987. Roman Law. An Historical Introduction (Norman: Oklahoma University Press).