2007-03-01

Poetiken som politik

Poetiken som politik

För Kristeva sker den avgörande delen i det politiska subjektets konstitutiva process i, eller åtminstone i relation till ett regelsystem som inte är underkastat geometriska lagar.

Ursprungligen publicerad i SITE 18-19.2007.

Julia Kristeva 1977 i Paris. Bild från Welt.de (bild-allians / akg-bilder).


“Människans kroppslighet”, har Edward Casey konstaterat, “var bland de första offren för den cartesianska vändningen inom filosofin. Denna kroppslighet– det levda faktumet av att erfara världen från, genom och med just denna kropp, min kropp – drevs ut, eller kanske riktigare, fördrevs.”1 Denna vändning kommer, om vi följer Caseys resonemang, att på samma gång innefatta en viss förståelse av födelsen av det moderna politiska subjektet och kroppslighetens förvisning ut i ett hemlöst – platslöst – tillstånd. Det är också hit, har många menat, som man kan spåra ursprunget till den moderna förståelsen av det politiska som en underkastelse under en symbolisk lag, ett sociosymboliskt kontrakt som förutsätts av denna subjektets delning. Detta är en förståelse som kommer att förbinda det politiska med en rationalistisk diskurs inom vilken det symboliska och därmed språket och texten förstås som ett slags obefläckad positivitet. Härigenom tecknas också den figur som har kommit att innefatta tanken om en fundamental separation mellan tanke och kropp – om man så vill mellan positivitet och negativitet – och som på grundval av det positivas hegemoni har konstituerat en förståelse av negativiteten som brist.

Vad händer, vilka möjligheter står oss till buds, om vi förskjuter ellerersätter det symboliskas hegemoni – utmanar den från och med en föreställningom den fördrivna kroppslighetens vikt för det politiska? Om vi kontaminerar det symbolisk-politiska subjektet i sin rena positivitet med den implicita negativiteten hos den fördrivna kroppen och detta i en akt som tänker bristen i relation till det som en hegemonisk rationalitethar kommit att exkludera?

"Vad händer, vilka möjligheter står oss till buds, om vi förskjuter eller ersätter det symboliskas hegemoni – utmanar den från och med en föreställningom den fördrivna kroppslighetens vikt för det politiska?"

Denna fråga, och de många möjliga svar som den implicerar, ärvad man ställs inför efter en läsning av Cecilia Sjöholms Kristeva and the Political (2005)2 som lyfter fram de politiska innebördernaav Kristevas tänkande i allmänhet och, vill jag mena, av hennes poetik i synnerhet. I Sjöholms på samma gång distanserade, biografiska och kunskapsmättade läsning guidas läsaren genom de många tänkandesterritorier som Kristevas författarskap framställer och tillryggalägger. Här problematiseras Kristevas, för många, provocerande hållning till såväl lingvistik, psykoanalys som feministisk teori och här erkänns dess komplexitet. Men så är det också först på detta sätt, och i förhållande till ovan nämnda fält, som den politiska innebördenav Kristevas poetik tonar fram – just i en framställandets politik, eller med andra ord just en poetik, som den radikala kraften i Kristevas tänkande blir tydligt.

Teorism

Kristevas kritik av den moderna lingvistiken spelar i detta avseende an avgörande roll. Mot dennas förståelse och förfäktande av det vetenskapliga, subjektslösa, objektiverade språk som ses bestå av ”avgränsade enheter” ställer Kristeva ett språk som inte låter sig reduceras till ett vetenskapligt objekt och som hon exemplifierar med konsten, poesin och myten – exempel som måste kompletteras med Kristevas eget teoretiska arbete, inte minst som det kommer till uttryck i och med Tel Quel under sent 1960 och tidigt 1970-tal.3 Hennes hållning visar hur detta, lika mycket som direkt politisk aktivism, kan verka subversivt, som ett slags ”teoretisk terrorism” eller ”teorism”. Som Sjöholm skriver: ”[m]ed målsättningen att politisera teorin och att teoretisera politiken kan tidskriften Tel Quel ses som ett träningsläger för textuell aktivism.” (KP 34) Denna teorism, djupt präglad av dess sociala och intellektuella samtid, handlar inte minst om att formulera en ny materialistisk hållning till litteraturen där negativiteten ses som en förutsättning för och en ingång till teoriproduktionen.

"En förvisso något schematisk förståelse ser Marxism och grammatlogi som samma sak, kapitalism och logocentrism som likvärdiga."

Semiologin, i Kristevas tappning, koncentrerar sig till konstruktionen av mening och reflekterar, i en samtidig rörelse, över sin egen teoretisering av denna menings konstruktion. (jfr. KP 9). Den tänkta radikala innebörden av denna hållning kan – med Sjöholms ord som tar sin utgångspunkt i Tel Quels manifest Théorie d’ensemble från 1968 – sammanfattas med att ”revolution görs till en fråga om text, inte om politiska manövrer”. (KP 8) En förvisso något schematisk förståelse ser Marxism och grammatlogi som samma sak, kapitalism och logocentrism som likvärdiga. Detta innebär alltså inte att teorin kritiskt distanserans från sitt föremål utan snarare att den uppgår i det. Politiseringen av teorin i kraft av denna semiologi är inte liktydig med ett passivt åskådliggörande av ytterligare en politisk dimension inom litteraturen utan är lika mycket ett försöka att sätta denna i relation till och ge den en reell möjlighet att påverka också politiken. Sjöholm beskriver det som följer:

Sémanalysen syftar till att destillera fram lager av mening som är präglade av, men inte reducerbara till, en social och historisk verklighet. Dessa lager är förändringens mest potenta politiska vapen eftersom de genomsyrar vår uppfattning om saker och därför våra sociala vanor och dagliga liv. (KP 12)

Koncentrerad till frågan om meningens produktion snarare än till en förståelse av meningen som ett objekt bland andra kommer frågan om platsen för denna att bli avgörande samtidigt som detta lyfter fram representationens problematik. I sin kritik av de moderna lingvistiska teorierna ser Kristeva samtidigt en möjlighet i dess tolerans av ett transcendentalt ego, i ett utforskande av detta egos ”utmark” eller ”exterioritet” och de ”betydelseverksamheter” som inte låter språket reduceras till ett vetenskapligt objekt. Det är här som konsten, poesin och myten och, som en följd av ovan beskrivna hållning, också teorin blir avgörande på grundval av dessas frambringande, poeisiska, karaktär. Egot rymmer två tendenser, två modaliteter av samma betydelseprocess – det semiotiska och det symboliska – som inte, vilket Cecilia Sjöholm betonar, får förstås som om den ena (den semiotiska) skulle vara mer ursprunglig. Som hon skriver:

Det faktum att det semiotiska och choran tillhör en preoidipal dimension innebär inte att de ska ses som steg i den utveckling som föregår den oidipala konstruktionen av det symboliska. Det semiotiska indikerar snarare ett motstånd i arbete inom betydelseprocessen. Det är inte ett språkets dunkla underström utan en del av det. (KP 22)

Det symboliskas topografi, det semiotiskas topologi

Topologi är förvrängningarnas geometri, James R. Newman

”Choran”, skriver Cecilia Sjöholm, ”är en princip för produktion och rörlighet snarare än blockering; själva frambringandet av representationen som själv inte kan representeras, rummet som föregår representationens faktiska rum.” (KP 20) Tolkat som en framställandets eller frambringandets politik skiljer sig därmed Kristevas syn från den moderna förståelsen av det politiska subjektet både med avseende på detta som (enbart) konstituerat av en underkastelse av en symbolisk lag och på hur detta subjekt skrivs in i en politisk topografi som utgör politikens rum. För Kristeva sker den avgörande delen i det politiska subjektets konstitutiva process i, eller åtminstone i relation till, ett regelsystem som inte är underkastat geometriska lagar. Uttryckt annorlunda skulle man kunna säga att om den moderna förståelsen av det politiska på ett eller annat sätt faller tillbaka på en föreställning om agoran som politikens (geometriska) rum måste vi istället, med Kristeva, tänka det politiska i relation till choran, denna drifternas engimatiska behållare, rymd, livmoder och icke-plats. Cecilia Sjöholm visar hur skillnaden mellan den moderna förståelsen av det politiska subjektet och det som Kristeva framställer kanske enklast beskrivs av skillnaden mellan det framställda (subjektet) och det framställande. Det semiotiska föregår i detta avseende det symboliska. Den semiotiska choran är föremål för en viss förordning om än inte en lag:

I avsaknad av enhet, identitet eller Gud är chora emellertid underställd ett regelsystem, olikt den symboliska lagens, men som inte desto mindre skapar diskontinuiteter genom att göra provisoriska uppdelningar och ständigt börja om från början. […] [C]horans organisation av röster och gester är underordnad vad vi kan kalla ett objektivt regelsystem som dikteras av naturliga, sociala eller historiska restriktioner (könsskillnader, familjestrukturer etc). Man skulle kunna hävda att den sociala organisationen, som alltid redan är symbolisk, för in sina restriktioner i förmedlad form och organiserar chora genom en reglering men inte enligt lag (vilket är en term förbehållen det symboliska). (SM 118)

Chorans former av reglering eller förordning är väsentligen skild från den geometri som är en förutsättning för den symboliska underkastelsen. Förordningarna organiseras istället utifrån en på samma gång öppen och sluten mängd möjliga förhållanden långt ifrån det euklidiska rummets slutna topografi i vad man kan kunde kalla en förvrängningarnas geometri. Härigenom tecknas också en bild av chora som den förstås i relation till poetiken i dess dubbelhet av ett oreglerat frambringande och de tillfälliga regleringar eller staser som denna ofrånkomligen är bunden av.

"Uttryckt annorlunda skulle man kunna säga att om den moderna förståelsen av det politiska på ett eller annat sätt faller tillbaka på en föreställning om agoran som politikens (geometriska) rum måste vi istället, med Kristeva, tänka det politiska i relation till choran, denna drifternas engimatiska behållare, rymd, livmoder och icke-plats."

I en not utvecklar Kristeva diskussionen av lag och regel och åberopar det etymologiska ursprunget till lag som härstammar från det latinska lex vilket inbegriper föreställningar om dom, om socialt skydd och har en direkt koppling till den romerska rätten. Detta är en rätt som är förbehållen det symboliska och som inbegriper förordnandet och normen. Även om också chora inbegriper en föreställning om, som Kristeva skriver, ”numerisk eller geometrisk nödvändighet” är denna väsensskild från lagen. Chorans ”provisoriska ’förordning’ är ännu inte ens en regel: den geometriska arsenalen kommer efter dess rörlighet, den fastställer den och reducerar den.” (SM 157, not 11) För att återknyta till Sjöholms beskrivning, choran föregår representationen geometriska rum.

Choran är ett villkor för förmedling som inte är reducerbar till termerna negativitet och betydelse, den styrs inte av en lag utan genom ett slags organisation för vilken, hävdar Kristeva, den moderliga kroppen är modellen. (KP 20)

Vad vi står inför i Kristevas förståelse och bruk av chora är därför inte mindre än en destabilisering, för att inte säga underminering, av representationens villkor, ett ifrågasättande av detta så centrala, på samma gång politiska och estetiska begrepp. Denna kritik både visar på och framställer själv de komplexa och likaledes fundamentala relationer som förbinder estetik, poetik och politik eller rättare det estetiska, poetiska och politiska.

Chora tycks därför, åtminstone i temporalt avseende, föregå det geometriska och abstrakta rummet samtidigt som den också griper in i det faktiska. Sjöholm beskriver chora som ”rummet utanför varat eftersom den frambringar förändring, rörlighet, det nya, inte en fysisk plats utan en plats för investeringar […] det kvasi-transcendentala villkor som gör kroppslig förmedling möjlig.” (KP 20) I båda fallen sätts såväl den politiska och estetiska representationens logik på spel på grundval av närvaron av ett främmande som inte låter” sig ”reduceras” av den närvaro av frånvaro som utgör representationens väsen. Denna temporala aspekt av choran blir central i Sjöholms diskussion av Kristeva och Hannah Arendt. Även om Kristeva och Arendt i flera avseenden kan anses anta två direkt motsatta positioner förenas de av en temporal ”organisation” av det politiska som betonar det politiska handlandets kroppslighet. (KP 114)

"En aktivitet som innefattar både handling och tal, som grundlägger en politisk modell och samtidigt, i kraft av ett slags ömsesidig konstituerande, lägger grunden till polis som detta handlandes rum, en figur som senare ska återkomma i hennes läsning av tredje Kritiken och en förståelse av omdömets och inbillningskraftens politiska innebörd."

För Arendt kommer detta till uttryck i ett sökande efter ett handlande och ett språk som undgår en reifikation av dess mening vilket leder henne till den poetiska/ tragiska hjälten som modell. Arendt betonar än starkare än Kristeva vikten av att motstå den reifierande process som skulle låta meningen bli till en del av en utilitaristisk modell. För Arendt står det klart efter en omläsning av Nikomachiska etiken att det är praxis som ska motstå denna process. Som Kristeva beskriver det i Hannah Arendt: Life is a Narrative: ”[P]raxis innefattar aktiviteter som inte är orienterade mot ett specifikt mål (ateleis) och lämnar inte efter sig ett skapat arbete (par’autas arga) utan istället ’uttöms i en handling som själv är full av mening’”.4 En aktivitet som innefattar både handling och tal, som grundlägger en politisk modell och samtidigt, i kraft av ett slags ömsesidig konstituerande, lägger grunden till polis som detta handlandes rum, en figur som senare ska återkomma i hennes läsning av tredje Kritiken och en förståelse av omdömets och inbillningskraftens politiska innebörd. ”Vad Kristeva har gemensamt med Arendt”, skriver Sjöholm, ”är en förståelse av temporaliteten som tar moderskapet som sin modell även om de tolkar den moderliga sidan av det mänskliga handlandet på motsatt sätt: medan moderlighet för Arendt är att föda är det för Kristeva platsen för alteritet och ambivalenta drifter.” (KP 114)

Kristeva and the Political är inte bara en stringent redogörelse för de politiska innebörderna av Kristevas tänkande, boken är själv ett kraftfullt exempel på hur det teoretiska arbetet också är ett politiskt arbete.


  1. Edward Casey, ”The Ghost of Embodiment: on Bodily Habitudes and Schemata” i Body and Flesh A Philosophical Reader, red. Donn Welton (Oxford: Blackwell, 2001). 

  2. Cecilia Sjöholm, Kristeva and the Political (New York: Routledge, 2005). Härefter citerad som KP i löpande text med paginering. 

  3. Jfr. Julia Kristeva, Stabat mater, övers. Ann Runnqvist –Vinde (Stockholm: Natur och Kultur, 1990), 113. Härefter citerad som SM i löpande text med paginering. 

  4. Hannah Arendt: Life is a Narrative, transl. Frank Collins (Toronto: University of Toronto Press, 2001), 14.