2013-05-29

Reella mystifaktioner

Reella mystifaktioner

I legeringen av den objektorienterade filosofins atomistiska tänkande och den spekulativa realismens affirmerande av ett romantiskt konst- och filosofibegrepp – som kommer till uttryck i det affektiva och intuitiva transcenderandet av korrelationsimens begränsningar – läggs grunden till en teori för det intresseväckande som konsten och konstvärlden idag så desperat behöver. Ett öppet och oavslutat intresse som kan tillfredsställa marknaden i det utvidgade fältet.

Ursprungligen publicerad i Paletten #291-292 (2013).

"Spekulativ realism" är en extremt bred term. Allt som krävs för att vara spekulativ realist är att du motsätter dig "korrelationismen", Quentin Meillassouxs term för det slags filosofi (som fortfarande är dominerande) som baserar all filosofi på det ömsesidiga samspelet mellan människa och värld.

För att vara en objektorienterad filosof behöver du anta att individuella entiteter av olika skalor är det stoff som utgör kosmos.1

Citaten ovan är hämtade från Graham Harman som tillsammans med bland andra Ray Brassier, Levi Bryant, Iain Hamilton Grant och Quentin Meillassoux2 förknippas med den så kallade spekulativa vändningen inom delar av det samtida tänkandet. En vändning som mottagits med intresse i konstvärlden och vars svenska reception vi har kunnat ta del av i bland annat Paletten, Arbetaren och Kunstkritikk. Även om det tänkande som omfattas av denna vändning, oftast företrätt av den spekulativa realismen och den objektorienterade filosofin, i flera avseenden skiljer sig åt förenas de i ett fundamentalt avseende: i det gemensamma avståndstagande av det man betecknar den korrelationistiska vändningen vars grund man menar "ligger i Kants kritiska filosofi som förnekade möjligheten av att få kunskap om den noumenala sfären bortom det mänskliga tillträdet."3

I opposition mot, och som ett alternativ till, det korrelationistiska och antropocentriska tänkande som man i huvudsak förknippar med Kant, söker man konstruera en ontologi inom vilken objekten och dess meningsskapande framträder oberoende av våra kognitiva förmågor. En ontologi som tillåter ett närmande av objekten men som inte heller låter dessa reduceras till enkla bärare av positiva fysikaliska egenskaper utan som också tillmäter dem agens grundad i hypostaserandet av vad man kallar en ontologisk platthet.4 När elden bränner bomull skall vi förstå detta i termer av en skillnad i grad i förhållande till hur medvetandet varseblir bomullen på ett sätt som bland annat påminner om Bergsons begrepp om det intuitiva. Mellan eldens förtärande och medvetandets förnimmande råder ingen ontologisk skillnad och medvetandets kognitiva disposition ser man som obsolet. I detta avseende kan man också se likheter med den performativitetsteori och affektiva laddning av tillvaron som under det senaste decenniet bland annat hemsökt arkitekturteorin.5

"I spelet, menar han, är spelarna subsumerade bollen vilket skulle medföra att bollens förflyttning mellan spelarna, och den aktivering som bollen innebär, också medför konstruktionen av kontingenta subjektspositioner som alla är betingade av objektet (bollen). Vad detta exempel åskådliggör är hur denna agens endast äger giltighet under förutsättning av ett nytt metanarrativ, en ny ontologi."

Den spekulativa vändningens anspråk är således omfattande och i inledningen till den introducerande antologin The Speculative Turn kan man till exempel hur Hamilton Grant vill "tillhandahålla en konsekvent metafysisk grund för den samtida vetenskapen."6

Det finns dock skäl att mana till viss vaksamhet inför dessa anspråk som alltså till stor del grundar sig i en opposition mot Kant och det förnuftskritiska projektet. För med den spekulativa vändningen följer ett långtgående förtingligande som är ett resultat av både filosofihistorien och vårt samtida predikament.7 För att börja i historien kan man konstatera att man konstruerar en bild av det förnuftskritiska projektet som snarast går att beskriva i termer av att man gör Kant till Berkely:

I Kants berömda kopernikanska vändning är det inte längre medvetandet som formar sig efter objekten utan objekten som formas av medvetandet. Erfarenheten struktureras av kategorier a priori och åskådningsformer som den universella grunden för all kunskap. Men priset för denna grund är förnekandet av all kunskap bortom hur tingen framträder för oss. Verkligheten-i-sig är avspärrad, åtminstone i dess kognitiva aspekter.8

Med Kant skulle ett kortfattat svar på detta antagande lyda: "Varken negationen eller åskådningens blotta form är några objekt i avsaknad av någonting realt."9

Vad man söker är alltså en epistemologi som leder från tänkandet i riktning mot det intuitiva och känslans och affekternas sfärer vilket skulle ge objekten både en ny ontologisk status och agens. För att förklara det sistnämnda använde sig nyligen Levi Bryant av rugbyn som exempel på ett möjligt inverterat förhållande mellan subjekt och objekt. I spelet, menar han, är spelarna subsumerade bollen vilket skulle medföra att bollens förflyttning mellan spelarna, och den aktivering som bollen innebär, också medför konstruktionen av kontingenta subjektspositioner som alla är betingade av objektet (bollen). Vad detta exempel åskådliggör är hur denna agens endast äger giltighet under förutsättning av ett nytt metanarrativ, en ny ontologi. Spelets regler måste med andra ord ändras så att de objekt som förmår operera på detta sätt är att förstå som ett slags matematiska snarare än reella objekt.10

Det gäller realismen

I det andra kapitlet av sin Kantbok beskriver Lucien Goldmann under rubriken "The Category of Totality in the Thought of Kant and in Philosophy in General" vad han ser som tre fundamentala filosofiska hållningar till vilka merparten av de moderna filosofiska systemen hör: 1) de individualistiska och atomistiska; 2) de holistsiska; och 3) de i vilka delarna förutsätts av deras förening i helheten.11De individualistiska och atomistiska tankesystemen – vilka för Goldmann representeras av bland andra Descartes, Leibniz, Locke och Hume – symboliseras av de etiska kategorierna individen och friheten, de kosmologiska kategorierna atomen och monaden och de psykologiska kategorierna sensationen och bilden. Manifesterade genom bland andra Schelling, Bergson, Scheler och Heidegger, identifieras i de holistiska systemen dess grundläggande princip som helheten – universum och kollektivet – och dess huvudsakliga etiska kategori, menar Goldmann vidare, är känslan i dess många möjliga framträdelseformer. Holismens grundläggande fysikaliska kategori spårar han till iden om en "livsprincip" som vi känner igen i bland andra Bergsons élan vital.

Slutligen, i de tankesystem som utmärks av att "delarna förutsätts av deras förening i helheten", finner Goldmann hur delarnas autonomi och det helas realitet ömsesidigt konstituerar varandra, ett slags totalitet således vars grundläggande princip också kan formuleras som ett dialektiskt och ömsesidigt konstituerande av individen och den mänskliga gemenskapen. Till denna princips tillskyndare räknar Goldmann inte bara Hegel, Marx och Lukács utan också Kant. Mot bakgrund av ett sådant idéhistoriskt perspektiv är det intressant att på nytt, men också utifrån vår historiska position, ställa frågan om konsekvenserna av den spekulativa realismens vändning till objekten.

"Samtidigt är det också idag relevant att försöka förstå hur filosofiska strömningar – nu i form av de som omfattas av den spekulativa vändningen – uppträder på samma sätt som en gång postmodernismen uppstod som en följd av 'senkapitalismens kulturella logik'."

I det tal Fredric Jameson höll i samband med mottagandet av det norska Ludvig Holberg-priset i november 2008 gör han sina åhörare uppmärksamma på det faktum att postmoderniteten, kapitalismens tredje stadium, det vill säga vad som idag ofta går under namnet globalisering, ingalunda är att beakta som en period vi idag har lämnat bakom oss, även om en del av de ideologiska uttrycken, bland annat postmodernismen som stil och teoribildning, inte längre är med oss.12 Samtidigt är det också idag relevant att försöka förstå hur filosofiska strömningar – nu i form av de som omfattas av den spekulativa vändningen – uppträder på samma sätt som en gång postmodernismen uppstod som en följd av "senkapitalismens kulturella logik".

Ett viktigt led i att åskådliggöra effekterna av denna logik återfinns redan i efterordet till Aesthtics and Politics (1977)13 – den bok som för första gången på engelska introducerar den så kallade realismdebatten. Det vill säga den diskussion mellan i huvudsak Adorno, Brecht, Benjamin, Bloch och Luckàs som handlar om realismens, expressionismen och surrealismens ställning inom ramen för den marxistiska estetiken. Jameson beskriver där hur reifikation skiljer sig från alienation, en i sammanhanget viktig distinktion:

Till skillnad från det vanligare begreppet alienation, en process som hänvisar till aktivitet och i synnerhet till arbete (där den skiljer arbetaren från sitt arbete, sina varor, sina medarbetare och ytterst från sitt väsen) är reifikationen en process som affekterar vårt kognitiva förhållande till den sociala helheten. Det är en sjukdom som angriper den kartläggande funktion genom vilken individen projicerar och formar sin relation till kollektivet. Den senkapitalistiska reifieringen – omvandlingen av mänskliga relationer till något som framstår som ett förhållande mellan ting – gör samhället opakt: det är den levda källa som ideologins mystifieringar är grundade på och som legitimerar dominans och exploatering.14

Reifikationen tycks alltså utgöra en betydande del av den hegemoniska världsbild vi idag, med Mark Fishers ord, känner som kapitalistisk realism och som han beskriver som "en omslutande atmosfärsom bestämmer villkoren, inte bara för den kulturella produktionen, utan också för regleringen av arbete och utbildning, samt fungerar som en sorts osynlig barriär som begränsar tankar och handlingar."15 Men vi kan också se hur den i ontologiskt, kosmologiskt och psykologiskt avseende framträder i likhet med de av Goldmann beskrivna atomistiska tankesystemen i kombination med de holistiska där ideologins mystifiering känns igen såväl i den etiska kategorin känsla – uppenbarelse, intuition, entusiasm, hänförelse – som i föreställningen om en teleologisk och fysikalisk livsprincip. Av den dialektik mellan del och helhet som är kärnan i de filosofiska system i vilka "delarna förutsätts av deras förening i helheten" och som historiskt var avgörande för tanken om en konstens relativa autonomi finner vi varken under den senkapitalistiska realismen eller i den spekulativa vändningen några spår.16 I avsaknad av det både/och som var en förutsättning för denna autonomi, och som i den spekulativa vändningens anspråk ersätts av ett varken/eller, kan vi se hur denna vändning inte bara är en logisk följd av den senkapitalistiska ordningen utan också en form av tänkande som bidrar till att legitimera den.

Konst och objektalitet

[^D]et modernistiska måleriet står inför kravet att det ska upphäva sin egen objektatlitet, och den avgörande faktorn i detta är den yttre formen, men en yttre form som måste höra till måleriet – den måste vara bildmässig och inte, eller inte bara, bokstavlig. Bokstavlighetskonsten satsar emellertid allt på den yttre formen som en given egenskap hos objekt, om inte rentav som ett slags objekt i sin egen rätt. Den syftar inte till att besegra eller upphäva sin egen objektalitet, utan tvärtom till att upptäcka och lyfta fram objektaliteten som sådan.17

I en nyligen publicerad artikel i Kunstkritikk.no, "Realismens återkomst", menar Erik Bryngelsson i en diskussion om den spekulativa realismen och den objektorienterade ontologin att idén om objektets och konstverkets autonomi som dessa bär, implicerar en återgång till högmodernismens formalistiska anspråk.18 Även om jag kan förstå denna figur vill jag mot bakgrund av mitt antagande ovan mena att det snarare handlar om en reaktivering av en del av de teman som Michael Fried identifierade hos bokstavlighetskonsten i hans klassiska essä "Konst och objektalitet". Där lokaliserar Fried hos bokstavlighetskonsten ett antal fenomen som nu åter åberopas av det konstnärliga och förment filosofiska avantgardet i sin vilja att återvända till objekten. Här tänker jag framförallt på idén om ett varken/eller, på kritiken mot antropocentrismen, det sammansatta, det matematiska och på affirmerandet av den yttre formen. Vad som är intressant är också hur bokstavlighetskonsten eller, med Hal Foster och andra, minimalismen utgör ett tredje i förhållande till de två utvecklingshistorier som Harold Rosenberg, respektive Clement Greenberg tecknat med vardera expressionismen och formalismen som utgångspunkt, som också står i relation till mediet. Här hittar vi också embryot till det postmediala tillstånd som implicerar ett skifte i den konstnärliga produktionsprocessen i en övergång från teknik till teknologi.19 Men skälet till att jag här återvänder till Fried är inte bara den formella affiniteten mellan bokstavlighetskonsten och den objektorienterade ontologins syn på objektet utan också delvis ett annat.

I "The Work of Art in the Age of its Real Subsumption under Capital" sätter Nicholas Brown Frieds distinktion mellan konst och objektalitet i relation till konstens subsumtion under kapitalet,vilket han gör till en fråga om en distinktion mellan "ett objekt som förkroppsligar och måste söka framtvinga en övertygelse och ett som söker att provocera fram ett intresse hos dess betraktare – eller till och med en mängd olika former av intresse från skilda betraktare."20

Johannes Björk har i ett tidigare nummer av Paletten (nr 2:2011) lyft fram den estetiska autonomins och den konstnärliga produktionens villkor under den reella subsumtion som innebär en fundamental förändring av arbetets karaktär: "Kort sagt, när den kapitalistiska produktionen med hjälp av vetenskapliga framsteg skapar maskiner som övertar människans fysiska arbete ersätts detta samtidigt med ett kunskapsbaserat dito."21 Om den formella subsumtionen medförde alienation innebär övergången till den reella subsumtionen snarast reifikation vad vi med Jameson ovan förstod som "en process som affekterar vårt kognitiva förhållande till den sociala helheten". Reifikationens ideologiska kraft konstituerar i detta avseende den kapitalistiska realism och senkapitalistiska rumslighet som inte erkänner existensen av ett yttre. Den reella subsumtionen och reifikation tätar igen de spricker som möjliggjorde den relativa autonomi som förutsätts av såväl del som helhet. Den kognitiva distorsion som reifikationen innebär öppnar också för ett annat register där sentiment och affekt träder i förgrunden som estetiska kategorier.

"Reifikationens ideologiska kraft konstituerar i detta avseende den kapitalistiska realism och senkapitalistiska rumslighet som inte erkänner existensen av ett yttre."

Det för den objektorienterade ontologin centrala begreppet hänförelse (allure), vilket också bidrar till att etablera den estetiska dimension som tankeströmningen till dels vilar på, bör alltså inte bara sättas i relation till känslan som utgör den holistiska traditionens primära etiska kategori. Begreppet bör också förstås mot bakgrund av de förändrade villkoren för den konstnärliga produktionsprocessen och de ideologiska imperativ senkapitalismen vilar på. Om modernismens relativa autonomi var möjlig under kapitalets tidigare stadium var det på grund av att konsten endast omfattades av formell subsumtion. Men bokstavlighetskonstens objektalitet och ändlösa "eminenta teatralitet" innebär ett öppnande för en konstens reella subsumtion med vilken dess relativa autonomi också går förlorad. Det intresse med vilket den samtida konsten opererar är med andra ord en direkt följd av och i samstämmighet med senkapitalismens logik även om det idag tar sig andra uttryck än de gjorde för Fredric Jameson i "Postmodernismen eller senkapitalismens kulturella logik".

Hänförelsens marknad

Konstens marknad består idag av ett intressets polyfoni, en utvidgad marknad som måste förstås som en totalitet av det utbud och den efterfrågan som innefattar, men inte är begränsad till, institutioner, curatorer, samlare, gallerier, kritiker, vetenskapssamhället et cetera. Häri ligger svaret på varför den samtida konsten på samma gång kan uppträda som spektakel, investeringsobjekt, underhållning, forum för politisk representation, emblem för en förment kamp för yttrandefrihet, vetenskaplig metod, dokument och bild (för att ge blott en handfull exempel). Konsten frodas och det är viktigt att notera hur detta sker på grund av, och inte trots, senkapitalismens totala hegemoni. De räfflade rum som en gång erbjöd möjlighet till en artikulation av en annan verklighet är idag utslätade: den kapitalistiska realismen tycks ha avgått med segern och den objektorienterade filosofin och den spekulativa realismen varken kan eller vill göra annat än att affirmera den.

Men situationen tycks också vara den omvända: varför appellerar just dessa båda tankeströmningar, sina skillnader till trots, till konstens fält? För även om dagens konst förvisso får sina idéer från teorin22 måste vi också ställa oss frågan om vilka specifika omständigheter det är som gör den objektorienterade ontologin attraktiv, trots dess affirmerande av en situation i vilken den för konsten så länge avgörande relativa autonomin och dess kritiska potential går förlorad. En nödvändig förutsättning för denna autonomi är nämligen det tankesystem i vilket "delarna förutsätts av deras förening i helheten". Ett system som fortfarande ägde sin giltighet under kapitalismens tidigare stadier men vars förutsättningar i grunden förändrats. Istället ser vi hur senkapitalismens reella subsumtion interfererar med reifikationen och kan ligga till grund för den spekulativa realismens och den objektorienterade ontologins såväl kosmologiska som etiska och psykologiska anspråk. Som Jürgen Habermas i Max Webers efterföljd, och med anledning av den senares sjuttioårsdag, formulerar det i "Technology and Science as ›Ideology‹": "Den fortlöpande rationaliseringen av samhället är förbundet med institutionaliseringen av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. I den utsträckning som teknologin och vetenskapen genomsyrar de samhälleliga institutionerna och därigenom förvandlar dem, förstörs de gamla formerna av legitimering."23

"De räfflade rum som en gång erbjöd möjlighet till en artikulation av en annan verklighet är idag utslätade: den kapitalistiska realismen tycks ha avgått med segern och den objektorienterade filosofin och den spekulativa realismen varken kan eller vill göra annat än att affirmera den."

Under fyra decennier utgjorde det institutionella konstbegreppet, med sin pragmatisk-rationella förklaringsmodell, svaret på den legitimringskris som konsten och konstbegreppet stod inför efter det turbulenta sextiotalet. Länge var denna teori möjlig som en illa sedd men likväl vida åberopad grund med vilken konsten på samma gång kunde legitimera sin autonomi och sin nytta trots de många paradoxer detta medförde. I och med detta kunde den institutionella konstteorin också bidra till att upprätthålla konstens socialt och kulturellt priviligierade position. När det institutionella konstbegreppet idag befinner sig i kris uppstår också ett behov av en ny legitimerande kraft och den teoretiska på samma gång överbyggnad och grund som tankeströmningarna erbjuder väcker av nödvändighet intresse inom en konstvärld där inte minst social resiliens idag är ledordet.

I legeringen av den objektorienterade filosofins atomistiska tänkande och den spekulativa realismens affirmerande av ett romantiskt konst- och filosofibegrepp – som kommer till uttryck i det affektiva och intuitiva transcenderandet av korrelationsimens begränsningar – läggs grunden till en teori för det intresseväckande som konsten och konstvärlden idag så desperat behöver. Ett öppet och oavslutat intresse som kan tillfredsställa marknaden i det utvidgade fältet.

Jameson har beskrivit skillnaden mellan ideologi och vetenskap i termer av å ena sidan individens ideologiska förståelse av sin plats i de socioekonomiska förhållandena och å andra sidan ett (förvisso ytterst omöjligt) subjektslöst vetenskapligt förhållande till desamma. Sannolikt underblåst av den tekniska utvecklingen och dess förmåga att förena vitt skilda entiteter utgör detta fenomen idag ett av de många slags totaliteter som efterträtt de stora berättelserna i kraft av det ideologiska självlegitimerande telos som driver utvecklingen och rationaliseringen av samhället vidare. Det är också i detta avseende man bör förstå den okritiska form av kunskapande som den konstnärliga forskningen utgör, för hur kan vi förstå den sistnämnda annat än som ett estetiserande som länge var oförenligt med vad vi förstår som vetenskaplig produktion och som istället fallit inom ramen för vad vi förstår som ren ideologiproduktion?

Explosion eller implosion?

För trettio år sedan kunde Fredric Jameson formulera en förvisso retorisk men likaledes avgörande fråga: "Vi måste nu fråga oss om det inte är precis denna den kulturella sfärens ›semiautonomi‹ som brutits ned av senkapitalismens logik". "Men att hävda att kulturen i dag", fortsätter han, "inte längre präglas av den relativa autonomi den en gång ägde som en nivå bland andra i kapitalismens tidigare faser (för att inte tala om förkapitalistiska samhällen), är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att den försvunnit eller utplånats." Tvärtom ser Jameson hur "upplösningen av kulturens autonoma sfär snarare skall uppfattas i termer av en explosion: en häpnadsväckande kulturell expansion över hela samhället".24 I den kulturella expansionen under senkapitalismen ser han hur den länge centrala kategorin om "kritisk distans" omöjliggörs av postmodernismens rumsliga disposition. "Den nya kulturella produktionens förvrängda och oreflekterade försök att utforska och uttrycka denna nya rumslighet, måste då också förstås som olika sätt att försöka gestalta en ny verklighet (för att tala i mer föråldrade termer)."25 Är det alltså trots allt så att den objektorienterade ontologin och den spekulativa realismen erbjuder en väg för om inte kritisk distans så åtminstone en opposition mot senkapitalismens verkningar? Jameson fortsätter: "Hur paradoxalt det än må låta kan de då, i enlighet med ett klassiskt tolkningsalternativ, uppfattas som nya och besynnerliga former av realism (eller åtminstone verklighetsgestaltning), samtidigt som de i lika hög grad kan analyseras som ett försök att avleda oss från denna verklighet, eller att beslöja dess motsägelser och lösa upp dem i förklädnaden av olika formella mystifikationer."26

I förordet till The Speculative Turn skriver man: "Ett av de framträdande dragen hos den spekulativa vändningen är att rörelsen mot realism inte är en rörelse mot det sunda förnuftets inskränkthet utan ofta en vändning till det fullständigt bisarra." 27 En sådan bisarr realism, som förutsätts av en total reifikation i förening med ett affirmerande av ett likaledes okritisk och instrumentellt förnuft, är svår att se som en utväg från den samtida konstens aporier. Kanske är den inte annat än ett försök till avledelse i kraft av olika formella, och idag reella, mystifikationer?


  1. Graham Harman, "Brief SR/OOO tutorial", Object-Oriented Philsophy, 23 juli 2010. http://doctorzamalek2.wordpress.com/?s=Brief+SR%-2FOOO+Tutorial

  2. Graham Harman medverkade tillsammans med bland andra Ray Brassier, Iain Hamilton Grant och Quentin Meillassoux i workshopen Speculative Realism på Goldsmiths i april 2007 vilket i vissa avseenden får bekatas som ett slags tankeströmningarnas urscen. För den som vill fördjupa sig iströmningarnas noemenklatur och persongalleri har Fredrik Österblom i både Arbetaren och Paletten (3/2012) lyft fram dessa. 

  3. Levi Bryant, Nick Srnicek och Graham Harman, "Towards a Speculative Philosophy", i The Speculative Turn: Continental Materialism and Realis, red. Levi Bryant, Nick Srnicek och Graham Harman (Melbourne: re.press, 2011), 4. 

  4. Se till exempel följande formulering i Bryant, Srnicek och Harman, "Towards a Speculative Philosophy", 8: "And from another side he follows Whitehead’s model, in which the relation between human and world is merely a special case of any relation at all: when fire burns cotton, this is different only by degree from the human perception of cotton. Whereas the phenomenological method bracketed the natural world out of consideration, Harman treats the phenomenological and the natural, or the perceptual and the causal, as neighbours in a drama in which objects can only make indirect contact with one another." 

  5. Här kan man notera hur den postkritiska tendensen inom arkitekturteorin förutsätts av en liknande förståelse av tingens ordning. För en översikt av denna tendens se Sven-Olov Wallensteins "Noopolitics, Life, Architecture" i hans kommande Architecture, Critique, Ideology: Essays on Architecture and Theory (Axl Books, 2013). 

  6. Bryant, Srnicek och Harman, "Towards a Speculative Philosophy", 7. 

  7. Vad som också vore intressant att närmare utveckla är i vilken utsträckning strömningarna delar ett gemensamt tankegods med objektivismen, likheterna är helt uppenbart inte enbart av nominell natur. 

  8. Bryant, Srnicek och Harman, "Towards a Speculative Philosophy", 4. 

  9. Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, övers. Jaenette Emt (Stockholm: Thales, 2004), A292/B349. Det är intressant att notera hur förbindelsen mellan i det här fallet det varseblivande och varseblivna som den fenomenologiska traditionen har avslöjat i kraft av insikten om medvetandets intentionala disposotion, och vilken tankeströmningarna till dels åberopar, helt bortses ifrån. 

  10. Levi Bryant, "A Few Remarks on Agency", Larval Subjects, 18 januari 2013. http://larvalsubjects.wordpress.com/2013/01/18/a-few-remarks-onagency/. Bryant kommenterar jag i ett annat ärende under rubriken "Anteckning om cynismen" på http://staffanlundgren.tumblr.com

  11. Lucien Goldmann, Immanuel Kant (London: Verso, 2011), 50-51. 

  12. Se Fredric Jameson, "Modernitet och postmodernitet", övers. Sven-Olov Wallenstein i Svar på frågan: Vad var det postmoderna?, red. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Axl Books, 2009), 103-110. 

  13. Aestehtics and Politics utkommer 1977 vilket möjligen är ett tecken på den tid för återhämtning som krävts för den marxistsiska teoribildningen efter bakslagen från 1968 men skulle också kunna tolkas som ett svar på den våg som till viss del etablerar grunden för den affirmativa och accelerationistiska (anti)kapitalistiska motrörelse som uppträder vid denna tid genom bland andra Deleuzes, Guattaris, Lyotards och Baudrillards försorg, se till exempel Bejamin Noys, "Introduction" i The Persistance of the Negative. A Critique of Contemporary Continental Theory (Edinburgh: Edinburgh University Press, 20012). 

  14. Fredric Jameson, "Reflections in Conclusion" i Aesthetics and Politics, (London: NLB, 1977), 212. 

  15. Mark Fisher, Kapitalistisk realism, övers. Kim West (Hägersten, Tankekraft förlag, 2011), 33. 

  16. Se till exempel följande formulering i Bryant, Srnicek och Harman, ”Towards a Speculative Philosophy”, 8: "Meillassoux’s uniqueness lies in showing how correlationism (the idea that being and thought are only accessible in their co-relation) is self-refuting—that if we take it seriously, it already presupposes a knowledge of the absolute". 

  17. Michael Fried, "Konst och objektalitet", övers. Sven-Olov Wallenstein i Minimalism och postminimalism, red. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Raster, 2005), 100-101. 

  18. http://www.kunstkritikk.se/artikler/realismensaterkomst/?d=se 

  19. Om uppträdandet av färdigrivna färger på tub inverkade på möjligheten till uppträdandet av den "historiska" realismen kommer också de med oss samtida teknologiska förutsättningarna att göra det. Dessa tenderar dock att undandra sig vår förståelse av de krafter som påverkar såväl samhällsutvecklingen som konsterna på ett sätt som en gång protestantismen gjorde, det vill säga som en på samma gång medierande och undandragande instans. 

  20. Nicholas Brown, "The Work of Art in the Age of its Real Subsumption under Capital", Nonsite, 13 mars 2012. http://nonsite.org/editorial/the-workof- art-in-the-age-of-its-real-subsumption-undercapital 

  21. Johannes Björk, "Tiden är allt – om estetisk autonomi under reell subsumtion", Paletten nr 2:2011, sida 

  22. Jfr. Jameson, "Modernitet och Postmodernitet", 110. 

  23. Jürgen Habermas, "Technology and Science as ›Ideology‹", i Toward a Rational Society, övers. Jeremy J. Shapiro (Boston: Beacon Press, 1970), 81. 

  24. Fredric Jameson, "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik", i Postmoderna tider?, red. Mikael Löfgren och Anders Molander (Stockholm: Norstedts, 1986), 316. 

  25. Jameson, "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik", 318. 

  26. Ibid.. 

  27. Bryant, Srnicek och Harman, ”Towards a Speculative Philosophy”, 7.