2016-12-31

Samförståndet om samförståndet

Samförståndet om samförståndet

Snart 90 år av samförstånd och Per Albin Hanssons ord om hur det svenska samhället ännu inte är ”det goda medborgarhemmet” äger fortfarande giltighet. Hans beskrivning av Sverige från 1928 är till och med mer träffande än på länge: ”Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”

Ursprungligen publicerad i ETC Stockholm #52, 2016.

Saltsjöbadsavtalet undertecknas (1938).


”Ett land, en klass, ett folk.” En valaffisch till andrakammarvalet 1936 från Folkpartiet basunerar ut budskapet. Ett budskap som måste förstås mot sin historiska situation men också kan berätta något för oss om samtiden. Inte för att budskapet på så sätt skulle tömmas på sin nationalistiska retorik utan för vad detta ger uttryck för.

Jag påmindes om Folkpartiets valaffisch när jag med entusiasm, som snabbt byttes till rädsla, läste den redan mycket omskrivna debattartikel LO publicerade på DN debatt i mitten av december. I artikeln kombineras förslag riktade mot den sociala och ekonomiska orättvisa (som LO åtminstone delvis har medverkat till) som har växt sig ännu starkare de senaste decennierna med en punkt som inte kan läsas på annat sätt än som ett nederlag för den svenska arbetarrörelsen.

Ett nederlag som både består av att LO ser sig tvunget att legitimera sina förslag mot social och ekonomisk orättvisa med högerpopulistisk retorik och som vittnar om att man inte har för avsikt att använda, eller anser sig klara av, arbetsplatskonflikter för att ta kampen mot lönedumpning och sämre anställningsvillkor. I stället målar man upp en falsk bild av en målkonflikt där både flykting- och arbetskraftsinvandring måste stävjas för att social och ekonomisk rättvisa ska kunna nås.

Tillbaka till 30-talet. Budskapet om ”Ett land, en klass, ett folk” vittnar både i sitt historiska sammanhang men också i dag om hur nationalism används som redskap för klassfred.

Talet om ”ett land, en klass, ett folk” i Folkpartiets valbudskap är alltså ett sätt att genom samförstånd, under nationalistisk flagg, underminera klasskampen. Ett samförstånd som den 20 december 1938 kom att manifesteras i Saltsjöbadsavtalet. I stället för konflikt mellan arbete och kapital träder samförståndet in. Ett samförstånd som fortfarande är styrande för såväl LO:s som Socialdemokraternas politik (även om de senare, med sitt ”globala handslag med kapitalet”, har valt en än mer undfallande linje).

"Budskapet om ”Ett land, en klass, ett folk” vittnar både i sitt historiska sammanhang men också i dag om hur nationalism används som redskap för klassfred."

Folkpartiet var som bekant inte ensamt om att använda samförstånd framför konflikt i sin politiska retorik och praktik. Begreppet ”folkhem”, med sina rötter i Rudolf Kjelléns konservativa och organiska samhällssyn men som vi i dag ofta associerar med socialdemokratin och Per Albin Hansson, är på samma sätt ett uttryck för en samförståndslinje som det alternativa ”medborgarhemmet” inte ansågs rymma.

Landet och idén om folket och nationen används i syfte att i samförståndets anda gjuta vågor på den konflikt mellan arbete och kapital som är grundläggande för hur den sociala och ekonomiska orättvisan har sett ut både historiskt och hur ”[k]lyftorna i Sverige började växa redan under 80- och 90-talen”.

Snart 80 år av samförstånd och Per Albin Hanssons ord om hur det svenska samhället ännu inte är ”det goda medborgarhemmet” äger fortfarande giltighet. Hans beskrivning av Sverige från 1928 är till och med mer träffande än på länge: ”Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”

Som LO själva konstaterar i sin debattartikel är arbetarrörelsen medskyldig. Efter lite tid till reflektion har jag kunnat identifiera grunden till den rädsla som infann sig när jag läste LO:s artikel. Rädslan kom dels av hur man anser sig nödgade att åberopa nationalism för att legitimera sina krav och dels av den totala blindheten inför vad denna skuld består av. ”Bygg Sverige starkare med en skola där alla barn ges samma möjligheter/Bygg Sverige starkare med en riktig arbetsmarknadspolitik/Bygg Sverige starkare genom kamp mot klassamhället”. Ingen av dessa tre punkter kan realiseras genom ett samförstånd eller ett handslag med kapitalet under en nationalistisk paroll i samförståndets och klassfredens anda.

LO skriver: ”Över hela världen växer nu högerpopulism, främlingsfientlighet och osund nationalism.” Det kan tyckas vara en filologisk detalj men valet att använda ”osund nationalism” berättar något för oss. Som både historien och samtiden visar är nationalism inget annat än ett sätt att dölja den avgörande samhälleliga konflikten som står mellan arbete och kapital. Någon sund nationalism finns inte. Det som oroar är hur LO nu ändå trots allt har valt en konfliktorienterad väg för framtiden men hur denna är en väg som fortsätter bygga på samförstånd med (det globala) kapitalet och i stället konstruerar en konflikt kring arbets- och skyddsökande.

Att ”högerpopulism, främlingsfientlighet och osund nationalism” nu växer över hela världen är inte konstigt med tanke på hur nya konfliktlinjer dras och gamla samförstånd får vila tryggt hos organisationer som säger sig kämpa ”för jämlikhet, fler jobb och bättre arbetsvillkor”. Men samförståndet om samförståndet måste brytas för ”socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”.