2015-06-03

Sanningen måste försvaras

Sanningen måste försvaras

Det är djupt oroväckande och beklagligt att behöva konstatera att ledarskribenter idag inte äger kunskap om att tillträde till offentligheten inte avgör någots sanningsvärde, som tvärtom verkar mena att det som inte beviljas tillträde dit (fast likväl oupphörligen gör det) är bärare av en förborgad sanning.


Vi lever i de märkligaste av tider. Den borgerliga debattörskader som sällan missar ett tillfälle att på osaklig grund använda begrepp som postmodernism och relativism som ett tillhygge i debatten lutar sig i sin retorik omisskännligt på troper som kan spåras tillbaka till, möjligen naiva läsningar, av såväl Foucault som Nietzsche. Detta kan och bör man skratta åt, däremot kanske inte avfärda med en axelryckning och helt lämna åt sitt eget öde eftersom detta, idiotiskt som det är, trots allt inte bara är dess eget.

[J]ag antar att diskursproduktionen i varje samhälle på en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och makt och hot.1

Citatet ovan är hämtat från Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France 1970. En föreläsning som är känd som Diskursens ordning. När jag läser Anna Dahlbergs ledare ”I Sverige är vi rädda för sanningssägare” i Expressen är det intressant nog Foucaults begrepp om diskursens ordning och inte Henrik Ekengren Oscarssons begrepp om åsiktskorridoren som bäst överensstämmer med Dahlbergs beskrivning av marginaliseringen av vissa skribenter. Att denna marginalisering överhuvudtaget inte existerar, vilket Karin Petterson empiriskt påvisar i en annan ledare, stärker mig i min övertygelse om att högern tittat lite väl djupt i Foucaults oevre (dock utan redskapen att tolka det). Nu vill jag inte bara raljera utan också påvisa skillnaden mellan Foucaults och Ekengren Oscarssons begrepp och sätta det i relation till högerledarskribentkaderns bruk av det senare. Jämför således citatet från Foucault ovan med följande, om inte definition, så åtminstone förklaring av begreppet åsiktskorridor av Ekengren Oscarsson själv:

Åsiktskorridoren — det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnes fulla bruk.2

Om man mot bakgrund av dessa två begrepp, och de passager som här får tala för dem, läser Dahlbergs, och andra ur samma kaders, texter framgår det med all önskvärd tydlighet att det bruk dessa skribenter gör av begreppet åsiktskorridor har mer att göra med Foucaults begrepp om en diskursens ordning. I sin iver att konstruera en bild av en hegemonisk kraft som reglerar vad som får och kan sägas gör sig Dahlberg med flera till uttolkare av och företrädare för vad de ofta, också i andra sammanhang, pejorativt betecknar postmodernism.

"I sin iver att konstruera en bild av en hegemonisk kraft som reglerar vad som får och kan sägas gör sig Dahlberg med flera till uttolkare av och företrädare för vad de ofta, också i andra sammanhang, pejorativt betecknar postmodernism."

Dahlberg avslutar sin ledare med en hänvisning till Karl Ove Knausgårds nyligen publicerade pekoral om Sverige som ett cyklopernas land. Knausgård gör sig i denna till språkrör för en syn på konstnären som uttolkare av en förborgad sanning som endast denne besitter tillträde till. Detta förnuftsvidriga antagande som står i direkt opposition till det rationella projektet är nu omfamnat av såväl skönandar som högerspöken. Spöken som annars ofta gör sig till företrädare för det öppna samhälle som ställer myten mot det rationella med en förhoppning om det senares triumf. Vad vi ser uttryck för hos Dahlberg är därför varken ett empiriskt, evidensbaserat, eller strikt logiskt begrepp om sanning utan ett som bäst kan beskrivas som något grundat i en perverterad pragmatism i kombination med, och rötter hos, Nietzsches perspektivistiska syn på sanningens väsen.

Det är djupt oroväckande och beklagligt att behöva konstatera att ledarskribenter idag inte äger kunskap om att tillträde till offentligheten inte avgör någots sanningsvärde, som tvärtom verkar mena att det som inte beviljas tillträde dit (fast likväl oupphörligen gör det) är bärare av en förborgad sanning. Sanningen måste försvaras.


  1. Michel Foucault, Diskursens ordning, övers. Mats Rosengren (Stockholm: Symposion, 1993), 7. 

  2. Henrik Ekengren Oscarsson, “Väljare är inga dumbommar”, 10 december 2013, http://www.henrikoscarsson.com/2013/12/valjare-ar-inga-dumbommar.html. Besökt 3 juni 2015.