2017-12-18

Vad jag vet använder man inte granatkastare i Rinkeby

Vad jag vet använder man inte granatkastare i Rinkeby

Om orsakerna till kriminaliserande processer och framväxten av en alternativ samhällsordning är social och ekonomisk utsatthet är det – förvisso endast ur ett rationellt perspektiv – svårt att se hur granatkastare är ett effektivt medel för att motverka denna utveckling.

Ursprungligen publicerad i ETC Stockholm.

Granatgeväret Carl Gustaf. Bild: Soldatnytt/Wikimedia Commons.


”När polisen arbetar där jobbar de ju som försvaret skulle ha gjort”, sade Lise Tamm – tillträdande chef för Riksenheten mot internationell organiserad brottslighet – nyligen i ett inslag i Studio ett om hur den grova brottsligheten ska bemötas. ”Där” är i sammanhanget Rinkeby.

En bekant på ett förband vars krigsuppgifter ligger i centrala Stockholm konstaterar att om han skulle ges i uppdrag att ”jobba” i Rinkeby i händelse av krig, skulle det innebära att förbandet var beväpnande med granatkastare, granatgevär och kulsprutor.

De skulle agera i enlighet med ”Försvarsmaktsreglemente militära operationer i urbaniserad terräng”: om förbandet blev angripet skulle det bland annat kunna innebära att de gjorde motanfall. Ett sådant skulle innefatta användningen av handgranater, bräschladdningar och understöd med bland annat granatkastare.

Möjligen har jag som representant för PK-media en naiv bild av polisens arbete i Rinkeby men efter vad jag förstår har man ännu inte använt granatkastare. Men så är Rinkeby inte heller en urban krigszon som Groznyj under de tjetjenska krigen, som Mosul i slutet av belägringen – då irakiska koalitionsstyrkor slogs mot IS kvarter för kvarter med understöd av flyg och artilleri – eller som Raqqa under YPG och YPJ:s imponerande befrielse av staden tidigare i år.

Det är också svårt att se hur arbetet mot kriminella grupperingar i Colombia och El Salvador, som Tamm lyfter som en möjlig modell för polisens arbete, skulle låta sig överföras till svenska förhållanden. Det vill säga en modell som bygger på att mer eller mindre politiskt motiverade paramilitära grupper med kopplingar till knarkkarteller sätts in mot mer eller mindre politiskt motiverade paramilitära grupper med kopplingar till knarkkarteller.

"Medvetet eller omedvetet gör sig Tamm och programledarna till kombattanter i det kulturkrig som i dag används som förklaring till såväl social utsatthet som brottslighet"

Utgångspunkt för inslaget i Studio ett är den rapport, ”Utsatta områden – social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen”, som polisens Nationella operativa avdelning (NOA) släppte i juni. En rapport som illustreras av en bild från Götgatskravallerna 1948 med rubriken ”Glada arbetarklasskillar på Södermalm 1948 springer från polisen” och bildtexten ”Stenar, flaskor och föremål kastades mot polisen. Bilar sattes i brand. Tusentals personer deltog”.

Valet av bild är på inget sätt konstigt. NOA beskriver hur ”Utsatta områden skiljer sig från andra områden i Sverige så tillvida att den socioekonomiska statusen är låg, trångboddheten är utbredd och en alternativ samhällsordning har skapats” och hur utsatta områden ”präglas av social och ekonomisk utsatthet som är högre än genomsnittet i Sverige sett till hög arbetslöshet, låga inkomster, fler i långvarigt bidragsstöd och färre med gymnasiebehörighet”. En bild av Södermalm 1948 och Rinkeby i dag.

Men medan NOA i sin rapport alltså lyfter fram socioekonomiska faktorer som orsak till kriminaliserande processer och framväxten av ”en alternativ samhällsordning” väljer både Tamm och programledarna i inslaget att tala om förment kulturella orsaker till denna oroande utveckling. Framväxten av de socialt utsatta områden som NOA identifierar i rapporten härleds i samtalet inte till de materiella orsaker som NOA pekar på – som har sin grund i det inhemska krig mot det gemensamma som pågår – utan omvandlas till en fråga om kultur som antas ha sin uppkomst utanför Sveriges gränser.

Medvetet eller omedvetet gör sig Tamm och programledarna till kombattanter i det kulturkrig som i dag används som förklaring till såväl social utsatthet som brottslighet och som effektivt döljer och förnekar de sociala och materiella konsekvenserna av den högerpolitik som har dominerat samhället de senaste decennierna.

Om orsakerna till kriminaliserande processer och framväxten av en alternativ samhällsordning är social och ekonomisk utsatthet är det – förvisso endast ur ett rationellt perspektiv – svårt att se hur granatkastare är ett effektivt medel för att motverka denna utveckling. Jag vill också hålla det för ytterst tveksamt att understöd av flyg och artilleri skulle förändra detta avsevärt. Än mindre effektivt är att göra kulturkrig av klasskrig. Det krig mot arbetarklassen som miljardären Warren Buffett 2011 menade att hans klass håller på att gå segrande ur. Och visst, kanske har högern vunnit ett slag. Konsekvenserna av detta är vad som nu bryter sönder samhället. Tack och lov är historien inte slut.