2016-05-28

Vilket civila samhälle?

Vilket civila samhälle?

Det civila samhället kommer aldrig i sig att garantera varken solidaritet, jämlikhet eller frihet – detta är bara ett uttryck för de negativa friheternas företräde uttryckt genom tanken om den minimala staten.

Ursprungligen publicerad i ETC Stockholm.

Hyresstrejk i Harlem, september 1919. Bild: International Film Service/New York Times.


Regeringen uppmanar det civila samhället att ta ett större ansvar för att bistå i stödet till de många hjälp- och skyddssökande som under hösten har sökt sig till Sverige. Kommuner uppmanar det civila samhället att ta ett större ansvar för att motverka social utsatthet.

Men vad är det civila samhället? Ett svar är att det är ett begrepp som vittnar om en ideologisk förskjutning: ”Riksdagen upphäver målet för folkrörelsepolitiken och godkänner det mål för politiken om det civila samhället som regeringen föreslår”. Så löd regeringen Reinfeldts förslag när propositionen ”En politik för det civila samhället” lades fram 2009. I propositionen, som sedermera godkändes, konstateras:

”Begreppet det civila samhället används i betydelsen av en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen” (Prop. 2009/10:55).

Vad innebär det att begreppet folkrörelsepolitik ersätts av en formulering om en politik för det civila samhället? Kanske kan det läsas som ett tecken på att den socialdemokratiska hegemonin – som bestod av en stark och vital folkrörelse som grund för det parlamentariska arbetet – till slut har brutits?

"Det civila samhället kommer aldrig i sig att garantera varken solidaritet, jämlikhet eller frihet – detta är bara ett uttryck för de negativa friheternas företräde uttryckt genom tanken om den minimala staten."

Redan i slutet av 1970-talet identifierade näringslivet behovet att bryta den hegemoni som satte en gräns för vad som var politiskt möjligt. Det politiskt omöjliga, som en antologi utgiven 1988 av näringslivets forskningsinstitut Ratio symtomatiskt hette, var då ett minskat statligt inflytande. I dag faller detta inte bara inom ramen för det politiskt möjliga utan är en politisk och social realitet.

Önskan om ett minskat statligt inflytande och ett avskaffande av den ”statsindividualism” (ett ideologiskt färgat begrepp) som vissa menar har präglat Sverige sedan 1960-talet, går hand i hand med talet om ett starkare civilt samhälle. I hatet mot det förra och i vurmen för det senare förenas högern. ”Solidaritet utan socialism, jämlikhet utan likriktning och frihet utan egoism” som Göran Hägglund formulerade det i en hyllning av det civila samhället 2012.

Men är det civila samhället verkligen en garant för demokratiskt samhälle? Frågan kan inte besvaras genom en begreppslig analys. I stället måste man titta på maktförhållandena, och vilka intressegemenskaper, som är närvarande i det civila samhället – på det civila samhällets innehåll och inte dess form. I arbetet med den sociala utsatthet som stat och kommun inte längre tar ansvar för är i dag till exempel konservativa (konfessionella) och reaktionära (högerradikala) krafter mer närvarande än progressiva och radikala rörelser. När Filadelfiakyrkan i Stockholm på kommunens uppdrag arrangerar natthärbärge läses förbön för både besökare och volontärer. Bönerna återkommer under natten. I Björns trädgård står nyfascistiska Nordisk ungdom sida vid sida med Soldiers of Odin, SD-politiker och Avpixlat-reportrar för att hjälpa endast de man anser vara etniskt svenska hemlösa. Ett exempel på hur den etnifiering och kulturalisering av samhällsdebatten, som Ali Esbati nyligen varnade för i ett Facebook-inlägg, också letar sig utanför den politiska offentligheten och in i den sociala väven.

Det civila samhället kommer aldrig i sig att garantera varken solidaritet, jämlikhet eller frihet – detta är bara ett uttryck för de negativa friheternas företräde uttryckt genom tanken om den minimala staten.

Kanske är det dock så att vägen till solidaritet, jämlikhet och frihet i framtiden, liksom i historien, måste gå genom det civila samhället. I nya rörelser som måste byggas och gamla som måste reaktiveras. Rörelser som också behöver påminnas om att det utan socialism inte kan existera någon solidaritet, någon jämlikhet eller någon frihet och att denna socialism har sin grund i relationen mellan människor. En relation mellan människor som ömsesidigt och jämlikt skapar förutsättningar för allas frihet.