2015-09-16

Vilket Europa?

Vilket Europa?

När EU­-kommissionens kulturkommitté talar om att ”Europa är ett sinnestillstånd som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv” öppnar man således för en ny form av gränsdragning. En gränsdragning som i tid sammanfaller med ett ökat stöd för den europeiska extremhögern, som alltmer har kommit att distansera sig från rasbiologiska föreställningar för att istället i allt högre utsträckning tala om kulturella skillnader.

Ursprungligen publicerad i Martin M. Sørhaug (red.), EUROPA!, (Moss: House of Foundation, 2016).

Montage: Jean-François de Troy, Europas bortförande (1718) och ungerskt gränsstängsel.


Med andra ord, vad som står på spel i dag är Europa och det europeiska sättet att leva, överlevnad eller utrotning av europeiska värden och nationer — eller, för att vara mer precis, deras förvandling bortom all igenkännlighet. Frågan nu är inte bara vilket slags Europa vi ungrare vill leva i, utan om Europa som vi känner det alls kommer att överleva. 1

Det ni just hört är den ungerska premiärministern Viktor Orbáns ord från ett tal han höll tidigare i år vid Bálványos sommaruniversitet och studentläger. I den text från vilket citatet är hämtat konstaterar den holländske statsvetaren Cas Mudde att även om ”situationen för Fidesz och Ungern är extrem och unik i Europa” är det ”ett faktum att radikal högerpolitik inte begränsas till radikala högerpartier”.
Mudde fortsätter:

[M]issta er inte, Fidesz hade aldrig kunnat skada den liberala demokratin i Ungern så mycket om inte dess vänner i Europeiska unionen hade skyddat Orbáns regering från EU-sanktioner. Europeiska folkpartiet, där Orbán har varit vice ordförande i tio år, fortsätter att lojalt stödja honom.

*

I april 2013 inledde den dåvarande EU-kommissionen, ledd av José Manuel Barroso, ett projekt vid namn ”New Narrative for Europe” som på svenska heter ”En ny inspiration för Europa”. Detta nya narrativ, denna nya inspiration, ska enligt Barroso inte ersätta men väl komplettera EU:s och den europeiska gemenskapens ”raison d’être”. Den dåvarande kommissionsordföranden är dock inte tydlig med vad detta ”raison d’être”, detta existensberättigande, består i men givet sammanhanget — EU — kan man kanske anta, åtminstone i fallet med EU, att det handlar om följande formulering i EU-fördragets artikel 2:

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.2

Artikel 2 ska enligt Barosso alltså inte ersättas men väl kompletteras. Frågan inställer sig: med vad?
Den 1 mars 2014 publicerar projektets kulturkommitté, som består av en rad prominenta kulturpersonligheter, bland andra Olafur Eliasson och Rem Koolhaas, en deklaration under namnet ”The Mind and Body of Europe”, på svenska ”Europas kropp och själ”. I deklarationen konstaterar man:

Europa är ett sinnestillstånd som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv och som drivits framåt av de lärdomar vi dragit av historien.

Vidare skriver man:

Europa är ett sinnestillstånd som sträcker sig bortom en gruppering av nationalstater, en inre marknad och en kontinents geografiska konturer. Europa är ett moraliskt och politiskt ansvar, som måste axlas, inte bara av institutioner och politiker, utan av var och en av oss européer. Europa är en källa till inspiration från det förflutna, en frigörelse i nutiden och en strävan mot en hållbar framtid. Europa är en identitet, en idé, ett ideal.

”Europa är en identitet, en idé, ett ideal.” Vad innebär detta? Vad innebär det att Europa är ”en identitet, en idé, ett ideal”. Till att börja med vill jag hävda att det vi här ser formuleras är att förstå som ett slags identitetspolitik. Detta kan tyckas märkligt med tanke på hur identitetspolitik framförallt har kommit att beteckna krav på politisk frihet ställda av en marginaliserad grupp inom en större gemenskap.
Begreppet identitetspolitik har i den svenska debatten också kommit att fått en nedsättande innebörd, som en beteckning av en politik som ytterst tjänar till att stärka en marginaliserad grupp på andra gruppers bekostnad, som tjänar till att rättfärdiga vissa kulturella sedvänjor även om dessa står i strid med svensk tradition, svenska värderingar eller till och med svensk lagstiftning. Ett begrepp som för många kommit att betyda samma sak som kulturrelativism och därmed inte antas erkänna de universella värden som förvisso är sprungna ur den europeiska jorden och historien men som ändå antas äga giltighet bortom varje partikulärt intresse.

”'Europa är en identitet, en idé, ett ideal.' Vad innebär detta? Vad innebär det att Europa är ”en identitet, en idé, ett ideal”. Till att börja med vill jag hävda att det vi här ser formuleras är att förstå som ett slags identitetspolitik."

Finns det då inte skäl att vara kritisk till det som mer eller mindre stringent betecknas identitetspolitik? Jo, och det är precis det som jag kommer att ägna mig åt i det som följer. Men samtidigt bör man ha i åtanke att identitetspolitik inte enbart rymmer falska eller reella minoriteters mer eller mindre rättmätiga krav på likabehandling utan också är en form av politik som i sig producerar och bygger på skillnad — som lutar sig på en föreställning om autenticitet — och att detta skillnadsgörande inte bara sker inom eller av ekonomiskt, kulturellt, politiskt och socialt marginaliserade grupper. ”Europa är en identitet” som det heter i deklarationen ”Kropp och själ” med EU:s högsta organ som avsändare.
Låt mig nu påminna om det citat från Viktor Orbán som jag inledde med:
Med andra ord, vad som står på spel i dag är Europa och det europeiska sättet att leva, överlevnad eller utrotning av europeiska värden och nationer — eller, för att vara mer precis, deras förvandling bortom all igenkännlighet. Frågan nu är inte bara vilket slags Europa vi ungrare vill leva i, utan om Europa som vi känner det alls kommer att överleva.3

Vilket är det europeiska sätt att leva och de europeiska värderingar som Orbán här refererar till? Att döma inte bara av den retorik han tillämpar utan också av den politik han för — som till exempel en ”folkomröstning” om invandring och byggandet av ett stängsel utmed gränsen mot Serbien — handlar det om andra värden än de som återfinns i EU-fördragets artikel 2 som vi minns löd som följer:
Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.

Var står då dessa värden att finna och vad består de av? En ledtråd får man av det uttalande som den ungerske biskopen Laszlo Kiss-Rigo fällde som ett svar på påve Franciskus uttalande om att katoliker i Europa har en moralisk skyldighet att hjälpa de hundratusentals flyktingar som nu befinner sig här.4 ”De är inte flyktingar. Det här är en invasion. De kommer hit ropandes ’Allah Akbar’. De vill ta över.”5 En tankefigur som skriver in sig bland föreställningarna om en pågående islamisering av Europa. De värden som Orbán och Kiss-Rigo säger sig försvara uppträder dock inte bara i och genom negationen av ett förment yttre hot och inte alltid i lika explicita termer.

Titeln jag valt på detta föredrag är ”Vilket Europa?”. Frågan är dubbel. Den omfattar på samma gång frågan om vilket Europa det är som EU-kommissionen med sitt projekt ”New Narrative for Europe” och Orbán i sitt tal syftar på och frågan om vilket Europa vi vill se. Jag ska inte sticka under stol med att jag sympatiserar med formuleringen i EU-fördragets artikel 2 även om jag är kritisk till hur denna formulering, och retoriken kring den, stannar vid detta. En vacker och viktig formulering men som inte åtföljs av politiskt handlande — trots att det i samma fördrag finns likaledes viktiga (om än inte lika vackra) formuleringar om hur sanktioner mot medlemsstater kan införas om det slås ”fast att det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter värden som anges i artikel 2.”
Som vi minns räcker inte formuleringarna i artikel 2 varken för EU-kommissionen under Barroso eller Ungern under Orbán där den senare också har visat prov på att lämna retoriken bakom sig och gå till handling för att skydda det Europa han menar sig försvara. I dag reser sig ett fyra meter högt och taggtrådsförsett stängsel mellan Ungern och Serbien i syfte att hindra flyktingar att nyttja de mänskliga rättigheter EU säger sig både försvara och delvis grunda sig på?

"De värden som Orbán och Kiss-Rigo säger sig försvara uppträder dock inte bara i och genom negationen av ett förment yttre hot och inte alltid i lika explicita termer."

Den poäng jag vill göra är att såväl EU-kommissionens projekt ”New Narrative for Europe” och Orbáns retorik och handlande faller tillbaka på, grundar sig i och låter sig legitimeras av ”en identitet, en idé, ett ideal”. Vi känner igen formuleringen, jag har nyss citerat den ur ”Europas kropp och själ”. Vad denna idé formar sig till är, vill jag hävda, en ideologi. En ideologi som inte uppstod samtidigt som projektet lanserades på Palais des Beaux-Arts i Bryssel i april 2013 eller ens vid det tredje mötet på Akademie der Künste i Berlin månadsskiftet februari/mars 2014 då deklarationen presenterades utan har längre rötter än så. Men innan jag börjar nysta i några exempel på dessa vill jag uppmärksamma vad jag tror är ett inte oviktigt led i EU:s identitetspolitiska förändringar.

Den 14 december 1973 publiceras ”Declaration on European Identity”, ett dokument undertecknat av utrikesministrarna för de då nio medlemsstaterna i EG med den uttalade intentionen att denna deklaration skall utgöra ett led i utvecklingen av ett Förenat Europa (United Europe).6 De nio europeiska staterna kan, konstaterar man, på grund av sin historia och genom ett själviskt försvar av missriktade intressen, tidigare ha rört sig ifrån varandra men har nu lagt gamla fientligheter åt sidan och beslutat att enhet är en ”grundläggande europeisk nödvändighet för att säkra överlevnaden av den civilisation [staterna] har gemensam”.7 Utifrån denna formulering kan enhetstanken förstås på två sätt vilka båda har kommit att prägla de senaste fyrtio årens diskussion om både en europeisk identitet och EU som sådant, ett slags enhet som, paradoxalt, framträder i, genom och trots mångfald. En enhet som tycks definieras av både något yttre och något inre, det förra ofta i form av ett hot, det senare ofta i en idé om en historisk kontinuitet och ett gemensamt andligt — värderingsmässigt — ursprung.

I ”A European Identity: To the Historical Limits of a Concept”8 visar historikern Bo Stråth hur ”Declaration on European Identity” framträder i relation till oljekrisen och den spänning som finns i relationen mellan USA och dess västeuropeiska allierade.9 Vidare pekar han på hur det som i dokumentet talas om som ett ”ansvar i förhållande till resten av världen” är hierarkiskt ordnat. En ordning som överst sätter de nios europeiska grannländer följt av medelhavsländerna och sedan länderna i Afrika och Mellanöstern följda av USA; Japan och Kanada; Sovjetunionen och de Östeuropeiska länderna. Sist hittar vi Kina och Latinamerika. Att, vilket kan te sig förvånande idag, länderna i Mellanöstern i denna hierarki återfinns över USA är, menar Stråth, ett resultat av den påverkan oljepriset och dollarns dåliga ställning.

"Tanken om social rättvisa som en bärande del av den europeiska identiteten har på bara fyrtio år försvunnit. Vad som 1973 beskrevs som ”en inställning till livet” har fyrtio år senare blivit till ett europeiskt sinnestillstånd, därtill djupt rotat i Europas medvetande."

”Declaration on European Identity” lyfter fram tre bärande element i definitionen av den europeiska identiteten: 1) relationen till det gemensamma arvet och de partikulära intressena 2) relationen till omvärlden och 3) enandets dynamiska natur.10 För att fortsätta på den inslagna vägen om hierarkiska ordningar i ”Declaration on European Identity” kan man notera hur den realpolitiska hållningen ifråga om ansvar i relationen mellan de nio och deras omvärld kommer först på andra plats — på första plats hittar vi redan då idén om ett gemensamt arv. Ett arv som också möjliggör det återkommande betonandet av nationell variation som bland annat kommer till uttryck i följande formulering: ”De nio vill säkerställa att de högt skattade värdena hos deras legala, politiska och moraliska ordning respekteras och att den rika variationen av nationell kultur bevaras.”11 En formulering, således, som ytterst faller tillbaka på en idé om en underliggande europeisk ordning eller gemensamt arv.

Men i andra stycket efter den tredelade definitionen av den europeiska identiteten i dokumentet från 1973 hittar man en formulering som sticker ut i förhållande till 2013 års identitetspolitiska deklaration. De nio,

[s]om delar samma inställning till livet, grundad i en beslutsamhet att bygga ett samhälle som lever upp till individens behov, är beslutsamma i att försvara principerna om representativ demokrati, om rättsäkerhet, om social rättvisa — vilka är målen för den ekonomiska utvecklingen — och om respekt för mänskliga rättigheter. Alla dessa är fundamentala delar av den europeiska identiteten.12

1973 är således social rättvisa, därtill som mål för den ekonomiska utvecklingen, en bärande del av det blivande EU:s identitetspolitik. I deklarationen från 2013 skriver man istället:

Europa är ett sinnestillstånd som har sina rötter i gemensamma värderingar när det gäller fred, frihet, demokrati och rättsstatsprincip. Vi måste idag vara vaksamma och ständigt bekräfta och bygga vidare på de grundläggande värderingar och principer som redan från början har varit djupt rotade i Europas medvetande.13

Tanken om social rättvisa som en bärande del av den europeiska identiteten har på bara fyrtio år försvunnit. Vad som 1973 beskrevs som ”en inställning till livet” har fyrtio år senare blivit till ett europeiskt sinnestillstånd, därtill djupt rotat i Europas medvetande. Vilket är då detta medvetande, och kanske framförallt, vad är detta ett medvetande om? I ”Europas kropp och själ” skriver man:

Europas historia har präglats av såväl storslagenhet som elände. De judiska, grekisk­romerska och kristna gemenskaperna har alltid konfronterats med andra religioner och styrelseskick. Europas sinnestillstånd mognade och hittade en balans först i modern tid och efter nittonhundratalets fruktansvärda katastrofer, vilket ledde till tanken på enighet i mångfalden.14

En enighet i en mångfald bestämd av ett yrvaket artikulerande av ett gemensamt judeo­kristet arv trots den Europeiska antisemitismens långa och långt ifrån avslutade historia? En enighet som under en period var liktydigt med res publica christiana men vars enhet kom att framstå som minst sagt problematisk efter 30 åriga kriget?15 En enhet som i och med upplysningstidens behov av att frigöra sig från den europeiska gemenskapens kristna rötter istället låter tala om Europa?16 En enighet grundad på att Europas blodiga historia av inre och yttre konfrontationer ska förstås som ett sinnestillstånd hos en omogen, vilsen och utagerande tonåring som nu mognat? ”Europas kropp och själ” igen:

Det går inte att bortse från betydelsen av ekonomisk och finansiell lagstiftning, men det brådskar med en omprioritering inom Europas politiska organ och vi måste inse att kultur är en viktig källa till näring och stimulans för Europas sociala och politiska organ.17

Vad hände med beslutsamheten ”att bygga ett samhälle som lever upp till individens behov”? Vad hände med formandet av en Förenat Europa som agerar beslutsamt ifråga om att ”försvara principerna om representativ demokrati, om rättsäkerhet, om social rättvisa”, en rättvisa som till och med är ”målet för den ekonomiska utvecklingen”? Vad hände med tanken om ”respekt för mänskliga rättigheter”? Kvar är betydelsen av ”ekonomisk och finansiell lagstiftning” och en förståelse av kultur som både ett slags näringslösning — framställd av referenser till ett mytiskt förflutet i ett dunkelt laboratorium. En förståelse av och en idé om kultur där denna antas utgöra en sfär bortom eller hitom politiken som producerar mer beständiga och autentiska värden.

"En förståelse av och en idé om kultur där denna antas utgöra en sfär bortom eller hitom politiken som producerar mer beständiga och autentiska värden."

”I november 1956", skriver Milan Kundera i ”The Tragedy of Central Europé” en text skriven 1984, ”skickade chefen för Ungerska Nyhetsbyrån, strax innan hans kontor jämnades med marken av artillerield, ett telex till hela världen med ett desperat meddelande om att den ryska attacken på Budapest hade påbörjats. Meddelandet avslutades med dessa ord: ’Vi kommer att dö för Ungern och för Europa’.”18
Kundera fortsätter: ”Vad betydde denna mening? Den betydde definitivt att ryska tanks hotade Ungern och därmed Europa självt. Men i vilken betydelse var Europa i fara? Var de ryska tanksen på väg att röra sig genom de Ungerska gränserna och in i Väst? Nej. Chefen för Ungerska Nyhetsbyrån menade att ryssarna genom att attackera Ungern, attackerade Europa självt.”19

I avsnittet efter denna ödesmättade upptakt ur Europas tragiska förflutna fråga sig Kundera vad Europa betyder för en ungrare, en tjeck, en polack. ”I tusen år”, svarar han, ”har deras nationer tillhört den del av Europa som är rotad i den romerska kristendomen. De har varit en del av varje period av dess historia. För dem representerar inte ordet ’Europa’ ett geografiskt fenomen utan ett andligt begrepp synonymt med ordet ’Väst’”.20 Lite längre fram konstaterar han att: ”Ett folks och en civilisations identitet återspeglas och koncentreras i vad som skapats av dess sinne — i vad som är känt som ’kultur’.”21

Kundera ställer också den för diskussionen om Europeisk enighet och identitet centrala frågan om vad denna består i. Vad grundar sig denna enhet på? Hans svar:

Under medeltiden var denna baserad på en gemensam religion. I den moderna tiden, i vilken den medeltida guden har ändrats till en Deus absconditus, drog sig religionen undan och gav plats åt kulturen vilken blev uttrycket för de högsta värden genom vilka den Europeiska mänskligheten förstod sig själv, definierade sig själv, identifierade sig som europeisk.22

På samma sätt som Kundera tänker sig att religionen fått ge plats åt kulturen tänker han sig nu att kulturen är på väg att ge plats åt något annat. Men vad? ”Vilken sfär av högsta värden är kapabla att ena Europa?” frågar han. ”Tekniken? Marknaden? Massmedia? (Kommer den store poeten att ersättas av den store journalisten?) Eller av politiken? Men vilken politik?”23 Politiken erbjuder för Kundera inget svar. Istället är det kulturen som skall värnas och kring vilken en europisk identitet och enhet skall byggas.

Innan jag går vidare och diskuterar innebörden och konsekvenserna av denna förståelse av kulturens roll för det samtida Europa och EU vill jag närma mig två andra författarskap som både bär likheter och skillnader i förhållande till Kunderas syn på det andliga Europa.

*

När jag första gången läste formuleringen "Europa är ett sinnestillstånd som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv och som drivits framåt av de lärdomar vi dragit av historien" kom jag att tänka på en ofta diskuterad text av den tjeckisk-tyske filosofen Edmund Husserl (1859–1938). Som ett led i att finna en ny väg för filosofin bortom natur­ och humanvetenskapernas för filosofin otillräckliga metoder och ställer Edmund Husserl i ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin” (1935) frågan om hur Europas andliga gestalt ska karaktäriseras. Att jag här åberopar denna text beror på två saker: dels för att den tydligt illustrerar vad jag tänker är ett exempel på vad man kunde kalla en positiv produktion av skillnad, dels eftersom den i flera avseenden griper in i den diskussion om Europa som idé, ideal och identitet som åter är levande i såväl EU som Europa. De resonemang kring föreställningen om en europeisk andlig gestalt som Husserl för i förhållande till filosofin kan också vara behjälpliga för hur man skall förstå idén om denna gestalt som sådan och åskådliggöra vad ett sådant resonemang för med sig.

"När EU­-kommissionens kulturkommitté talar om att ”Europa är ett sinnestillstånd som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv” öppnar man således för en ny form av gränsdragning."

Med Europas andliga gestalt, menar Husserl, avses: ”Alltså inte Europa förstått på ett geografiskt sätt efter kartbilden, som om man med ledning av denna skulle avgränsa de här territoriellt sammanboende människorna som den europeiska mänskligheten”.24 Europas andliga gränser är för Husserl således inte liktydiga med dess politisk­territoriella gränser. Detta innebär dock inte för Husserl att det andliga Europa saknar gränser: ”I andlig mening hör uppenbarligen de engelska kolonierna, Förenta staterna osv. till Europa, däremot inte marknadsspektaklens eskimåer och indianer eller de zigenare som ständigt vagabonderar omkring i Europa.”25 De transterritoriella gränserna som föreställningen om Europas andliga gestalt implicerar innebär således inte enbart att det andliga Europa inte har några politisk­geografiska gränser utan möjliggör också att det andliga Europas gränser kan dras både inom och utom dess politiskt definierade territorium och hur ”Europas andliga gestalt” ofrånkomligen producerar ett yttre, ett annat, den Andre.

När EU­-kommissionens kulturkommitté talar om att ”Europa är ett sinnestillstånd som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv” öppnar man således för en ny form av gränsdragning. En gränsdragning som i tid sammanfaller med ett ökat stöd för den europeiska extremhögern, som alltmer har kommit att distansera sig från rasbiologiska föreställningar för att istället i allt högre utsträckning tala om kulturella skillnader. Som vi sett grundar sig den karaktärisering av Europas andliga gestalt som Husserl genomför inte på några rasbiologiska föreställningar — idéer som han själv med sin judiska börd fick bära tragiska erfarenheter av. I följande citat hämtat från Richard J. Evans The Coming of the Third Reich, kan vi se hur Husserl, två år innan ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin”, konstaterar att:

endast framtiden kommer att döma vad som var det sanna Tyskland och vilka som var de sanna tyskarna — de som ansluter sig till tidens mer eller mindre materialistisk­mytiska rasfördomar eller de tyskar som, rena i hjärta och sinne, är arvtagare till de stora tyskar från det förflutna vilkas tradition de vördar och vidmakthåller.26

Husserls tal om de sanna tyskarna, och den nationalism det härbärgerar, måste sägas vara en del av samma anda som den som omhuldas av Thomas Mann, bland annat i ett tal med titeln ”Apell till förnuftet” hållet i Berlin i oktober 1930.27 En nationalism som ytterst bottnar i en före­ ställning om den tyska borgerligheten som bärare av ett autentiskt europeiskt andligt arv. En nationalism som, menar Mann, skiljer sig från den som kommer till uttryck i den nationalsocialistiska vilken ”ligger på ett helt annat plan än 1800­talets borgerliga, genom sin starka kosmopolitiska och humanitära inslag helt annorlunda sammansatta nationalism”.28 Hur ser då denna autentiskt tyska nationalism i Thomas Manns mening ut? Så här formuleras den i hans En opolitisk mans betraktelser från 1918:

Ande är inte politik: man behöver, som tysk, inte vara någon dålig artonhundratalsprodukt för att på liv och död gå i borgen för detta ”inte”. Skillnaden mellan ande och politik återkommer i skillnaden mellan kultur och civilisation, mellan själ och samhälle, mellan frihet och röst­ rätt, mellan konst och litteratur, och Tyskland är kultur, själ, frihet, konst och inte civilisation, samhälle, rösträtt, litteratur.29

Som citatet visar utgör distinktionen mellan ande och politik en grund, inte bara för den taxonomi av motstående begrepp Mann konstruerar, utan också för ett undandragande från det politiska fältet till ett tillstånd som anses föregå det — en plats bortom politiken på ett liknande sätt som det vi känner igen hos Kundera.
I ”Models of European Identity: Reconciling Universalism and Particularism” identifierar den brittiske sociologen Gerard Delanty fyra positioner inom den europeiska identitetspolitiken och benämner dessa moralisk universalism, postnationell universalism, kulturell partikularism och pragmatism.30 I samband med sin diskussion av kulturell partikularism adresserar Delanty just ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin”. Han lyfter fram den i en diskussion av hur denna position i synnerhet varit attraktiv bland EU­federalister och genom sin betoning av ett kulturellt och andligt arv — ett sinnestillstånd om man vill — återspeglar en kommunitaristisk förståelse av identitet. Delanty menar från sin horisont texten är publicerad 2002 — att denna syn på europeisk identitet är i avtagande åtminstone i avseende om idén om en underliggande enhet. Idag vet vi bättre.

I det tal som Androulla Vassiliou, dåvarande kommissionär med ansvar för utbildning, kultur, flerspråkighet och ungdom, höll i samband med lanseringen av New Narrative for Europe i Bryssel 23 april 2013 säger hon:

Kultur kan bidra till att skapa en så väl behövd gemensam offentlighet i vilken Europa kan återuppfinna sig sjävt genom ”förnuftets heroism” för att minnas filosofen Edmund Husserl som 1935 (en annan tid av kris för Europa) ställde samma fråga: ”vad representerar Europa idag?”. Hans svar var att Europa antingen faller genom att bli andligt alienerat från sin egen mening (som han såg som ett sammanbrott till hat och barbari) eller så kan Europa genomgå en andlig pånyttfödelse genom ett ”förnuftets heroism”. Kulturen kan idag föra denna ”förnuftets heroism” till Europa. Kulturen kan ge en vision om framtiden.31

Tvärtemot Delantys utblick 2002 tycks idén — ideologin — om ett gemensamt europeiskt kulturellt och andligt arv idag vara starkare än på länge. Den uppträder, som vi sett ovan, både i EU:s officiella retorik och i den konservativa och radikala högerns politik och retorik.

*

I ”Interregnum or Endgame? The Radical Right in the ’Post­fascist’ Era” avhandlar den brittiske samtidshistorikern och politiska teoretikern Roger Griffin den europeiska radikala högerns transformation och utveckling under efterkrigstiden. Som två idealtyper (i Webersk mening) för denna identifierar han ”internationalisering” och ”metapolitisering”.32 Det första begreppet innebär, vilket namnet antyder, steget mot en gräns­ överskridande fascism med etniska snarare än nationella förtecken och manifesteras bland annat i tanken om etnopluralism och åberopandet av en tredje ståndpunkt mellan kommunism och kapitalism. Det andra begreppet, metapolitisering, omfattar bland annat tanken att kulturell hegemoni måste föregå politisk och har därför kommit att kallas högergramscianism. En avpolitisering av den kulturella sfären blir inom ramen för denna strategi viktig och mycket av det åberopade tankegodset inom högergramscianismen härstammar från en konservativ idétradition. Griffin lyfter i samband med detta fram namn som Nietzsche, Jünger, Heidegger, Schmitt och Spengler.33 Kanske måste vi till dessa också lägga Husserl, Kundera och Mann. Denna önskan om en avpolitisering av kulturen på konservativ grund har sedan en tid, mer eller mindre medvetet, gjort sig hörd på debatt- och kultursidor men har också gjort sig synlig i andra sammanhang och på andra sätt.

Ett annat centralt begrepp hos Griffin, och det han är mest känd för, är ”palingenetisk ultranationalism”. I hans definition utgör det kärnan i den fascistiska mytbildningen och rymmer idén om nationell återfödelse. Kanske är begreppet dock något missledande då det nationella här måste förstås i linje med den radikala högerns internationalisering. Det är alltså inte ett begrepp som uteslutande syftar på politisk­territoriella gränser utan också innefattar etnopluralistiska och/eller andliga och kulturella bestämningar.

"En viktig fråga att ställa är också varför nu? Varför ter sig idén om Europa och EU som en andlig och kulturell enhet så attraktiv för såväl EU-kommissionen, konservativa som extremhögern? Vad gör att denna ideologi tar fäste också bland en inte försumbar del av den europeiska befolkningen? Min tanke är att detta hör samman med de senaste decenniernas kontinuerliga nedbrytande av de instanser och institutioner som garanterade åtminstone ett minimum av social rättvisa."

”Det europeiska samhället behöver ett paradigmskifte — ja, faktiskt en ‘ny renässans’”. Så lyder en av formuleringarna i ”Europas kropp och själ”. ”Med detta begrepp”, fortsätter man, ”påminns vi om de revolutioner i tankegångar som ägde rum under 1500­ och 1600­-talen. Det var en tid då samhället, konsten och vetenskapen skakade om den vedertagna samhällsordningen och lade grunden till den moderna tidens kunskaps­ samhälle.” Hur skall man förhålla sig till denna tanke om en återfödelse för Europa? Till idén om EU, inte som en politisk union utan som ett sinnestillstånd som ”formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga och vetenskapliga arv”? Vilket är det europeiska ”sinnestillstånd” man manar oss att återvända till och vilka är det man tänker är bärarna av detta?
En viktig fråga att ställa är också varför nu? Varför ter sig idén om Europa och EU som en andlig och kulturell enhet så attraktiv för såväl EU-kommissionen, konservativa som extremhögern? Vad gör att denna ideologi tar fäste också bland en inte försumbar del av den europeiska befolkningen? Min tanke är att detta hör samman med de senaste decenniernas kontinuerliga nedbrytande av de instanser och institutioner som garanterade åtminstone ett minimum av social rättvisa. Minns hur målet för den ekonomiska politiken till och med i det blivande EU:s identitetspolitiska dokument anno 1973 var social rättvisa.

I ”Den populistiska radikalhögern: En patologisk normalitet” konstaterar Cas Mudde:

Den populistiska radikalhögerns idéer är inte oförenliga med konventionella ideologier i de västerländska demokratierna och dess åsikter omfattas inte bara av en liten minoritet av den europeiska befolkningen.

Som titeln på hans text antyder är det han är ute efter inte att politiskt normalisera den europeiska radikala högern utan att istället visa på hur dess idéer snarast är att förstå som ett kondensat av vidare spridda ideologier och uppfattningar. Det vill säga att peka på att den radikala högerns idéer i mindre koncentrerad form redan är närvarande på det vi uppfattar som det normala politiska fältet.

De tre kännetecknen för den radikala högern, menar Mudde, är nativism, auktoritanism och populism. Med nativism avser Mudde föreställningen att ”stater uteslutande ska befolkas av medlemmar av den egna befolkningsgruppen (‘nationen’) och element av annat ursprung (personer och idéer) utgör ett hot mot den homogena nationalstaten.”

En fråga som man därför bör ställa sig idag när den radikala högern är politisk stark är vilka förändringar i ”sakpolitikens utbudssida” och ”kampen om dagordning” som har skett och som därmed möjliggjort att den radikala högern har vuxit sig starkare, senast manifesterat av röstframgångarna i de franska regionvalen och starkt opinionsstöd i Sverige.

Här vill jag hävda att den minskade demokratiska kontrollen av samhället — av ekonomin och förvaltningen — de senaste decennierna har spelat en avgörande roll. Nedmonteringen och vingklippningen av staten som är den apparat som vi i en demokrati förfogar över för styrning av det gemensamma, eller det som är kvar av det, leder i det fall då nationalstaten är utgångspunkt till att bara föreställningen om nationen blir kvar.

"Nationen utgör inte heller ett hot för de krafter för vilka frihet är liktydig med liten eller ingen stat. På detta sätt förstärker, trots olika uppsåt, de konservativa och liberala ideologier som ägt dagordningen under de senaste 30 åren varandra."

Nationen utgör inte heller ett hot för de krafter för vilka frihet är liktydig med liten eller ingen stat. På detta sätt förstärker, trots olika uppsåt, de konservativa och liberala ideologier som ägt dagordningen under de senaste 30 åren varandra.

*

I mars 1882 håller den franske filosofen Ernest Renan en föreläsning vid Sorbonne i vilken han konstaterar:

En nation är en själ, en andlig princip. Två saker som egentligen är en konstituerar denna själ, denna andliga princip. Den ena är det förflutna, det andra är framtiden. Det ena är det gemensamma innehavet av ett rikt arv av minnen, det andra är det i tiden närvarande samtycket att leva tillsammans, viljan att göra så mycket som möjligt av det arv som man obrutet mottagit.34

Som vi märker faller EU-kommissionens och kulturkommitténs retorik, talet om Europas kropp och själ, idéerna om ett specifikt sinnestillstånd, om en historisk gemenskap väl in i denna form. Med kulturen som redskap skapar EU-kommissionen vad man säger är en ny berättelse om Europa men som är en berättelse vi hört gång efter annan. Renans föreläsning innehåller dock ett mått av självinsikt. Han hävdar:

Glömska, och vill jag mena, också historiska felslut, är en väsentlig del i formandet av en nation och därför är den historievetenskapliga utvecklingen ofta ett hot mot nationalitet. Historiska undersökningar för fram i ljuset de våldsamma gärningar som ägt rum i början av alla politiska formationer, också de vilkas konsekvenser varit fördelaktiga.35

Men, som Jacques Derrida har poängterat,36 handlar det i fråga om nationsbildandet snarare om bortträngning än om ett fall av oönskad minnesförlust. Våldet, förtrycket, kolonialismen, utrensningarna tillhör alla det som trängs bort i formandet av de europeiska nationerna och unionen.

"Våldet, förtrycket, kolonialismen, utrensningarna tillhör alla det som trängs bort i formandet av de europeiska nationerna och unionen."

I ”Vid Europas gränser” från 1999 skriver Étienne Balibar om det nödvändiga och omöjliga i uppgiften ”att kollektivt uppfinna en ny föreställning om folket, en ny syn på förhållande mellan medlemskapet i en historisk gemenskap (ethnos) och det kontinuerliga formandet av ett medborgarskap (demos) genom kollektiva aktioner och erövringar av grundläggande rättigheter till existens, arbete, uttryck, medborgerlig jämlikhet samt en acceptans för principen om språkens, klassernas och könens lika värde.”37

Drygt femton år senare måste dock en sådan ny föreställning om folket ske med en ännu tydligare betoning på demos snarare än ethnos. I ett kontinuerligt formande av ett medborgarskap snarare än i en mer eller mindre fiktiv historisk gemenskap.

På demos. Podemos.


  1. Cas Mudde, ”Radikalhögerns viktigaste tal har gått obemärkt förbi”, övers. Lisa Irenius, SvD, 2015–08–17, http://www.svd.se/radikalhogerns-viktigaste-tal-har-gatt-obemarkt-forbi

  2. EU-fördraget, Avd. 1, art. 2: http://www.lissabonfordraget.se/fordraget/eu-fordraget.php

  3. Mudde, ”Radikalhögerns viktigaste tal har gått obemärkt förbi”. 

  4. Griff Witte, “Hungarian bishop says pope is wrong about refugees”, The Washington Post, 150907, https://www.washingtonpost.com/world/hungarian-bishop-says-pope-is-wrong-about-refugees/2015/09/07/fcba72e6-558a-11e5-9f54-1ea23f6e02f3_story.html 

  5. Ibid. 

  6. ”Declaration on European identity”, Bulletin of the EC 12­1973 (via Dorie, http://ec.europa.eu/dorie/home.do?locale=&locale=en), 118. 

  7. Declaration on European Identity, 119. 

  8. Bo Stråth, ”A European Identity: To the Historical Limits of a Concept”, European Journal of Social Theory 5(2002): 387–401. 

  9. Stråth, ”A European Identity”, 389. 

  10. Declaration on European Identity, 119. 

  11. Declaration on European Identity, 119: ”The Nine wish to ensure that the cherished values of their legal, political and moral order are respected, and to preserve the rich variety of their national cultures.” 

  12. Document of European Identity, 119: ”Sharing as they do the same attitudes to life, based on a determination to build a society which measures up to the needs of the individual, they are determined to defend the principles of representative democracy, of the rule of law, of social justice — which is the ultimate goal of economic progress — and of respect for human rights. All of these are fundamental elements of the European Identity.” 

  13. ”Europas kropp och själ”. 

  14. ”Europas kropp och själ”. 

  15. Jfr. Stråth, ”A European Identity”, 391. 

  16. Ibid., 392. 

  17. ”Europas kropp och själ”. 

  18. Milan Kundera, ”The Tragedy of Central Europe”, The New York Review of Books 31 (1984): 33. 

  19. Ibid. 

  20. Ibid. 

  21. Ibid. 

  22. Ibid. 36. 

  23. Ibid. 36. 

  24. Edmund Husserl, ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin”, övers. Jim Jakobsson och Hans Ruin, i Fenomenologin och filosofins kris (Stockholm: Thales, 2002), 91. 

  25. Husserl, ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin”, 91. 

  26. Richard J. Evans, The Coming of the Third Reich (London: Penguin, 2004), 421. 

  27. I Thomas Mann, Europa vakna!, övers. Pehr Henrik Törngren (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1938). 

  28. Mann, Europa vakna!, 18. 

  29. Thomas Mann, En opolitisk mans betraktelser, övers. Per Landin och Urban Lindström (Stockholm: Atlantis, 2012), 45. 

  30. Gerard Delanty, ”Models of European identity: Reconciling universalism and Particularism”, Perspectives on European Politics and Society 3 (2002): 346. 

  31. Androulla Vassiliou, ”Europe with a soul needs Erasmus and culture at its heart”, tal hållet i samband med öppningen av ”New Narrative for Europe” i Bryssel 23/4 2013, 3. 

  32. Roger Griffin, ”Interregnum or Endagame? The Radical Right in the ’Post­fascist’ Era”, Journal of Political Ideologies 5 (2000): 166, 168. 

  33. Griffin, Interregnum or endagame?”, 170. 

  34. Ernest Renan, “What is a Nation?”, övers. Ethan Rundell. http://ucparis.fr/files/9313/6549/9943/What_is_a_Nation.pdf 

  35. Renan, “What is a Nation”. 

  36. Jacques Derrida och Moshe Ron, ”Interpretations at War: Kant, the Jew, the German”, New Literary History 22 (1991):88. 

  37. Ètienne Balibar, ”Vid Europas gränser”, övers. Oskar Söderlind, i Vi, det europeiska folket? (Hägersten: Tankekraft, 2009), 20–21.